Konflikten
De senaste veckorna har det pågått ett krig i Georgien och även om jag inte har en proffsbedömares analytiska klarsynthet, så har jag praktisk erfarenhet som jag tror väger upp för ett inlägg.
Dagens tema: Skitsnack.
En gång för längesen, i en föreläsningssal på McGill University i Montreal. Cultural Studies. Vi pratar om språk och använder oss av en artikel om "bullshit" som intresseväckande utgångspunkt för diskussion. Definition av skitsnack: Uttryck i tal och skrift där utövaren/avsändaren framförallt och huvudsakligen lägger sig vinn om mottagarens positiva intryck av dennes person och/eller dagordning i framförandet av meddelandet snarare än av meddelandets riktighet. Huruvida åsikter och fakta som läggs fram är rätt eller fel utifrån ett objektivt synsätt är alltså av underordnad betydelse.*
Jag tycker om skitsnack under rätt omständigheter. Jag använder mig ofta av det. Jösses koss. Jag är en skitsnackens mästare. För att parafrasera ett bevingat "Batman Begins" - citat: "It's not what you do that defines you, it's what you say". Men. Det är skillnad på skitsnack och skitsnack.
Politiken är en arena och ett forum som av nödvändighet innehåller många lögner och halvsanningar. Världen, Samhället, är en komplicerad plats, och just därför vill dess invånare och medlemmar bli serverade enkla sanningar. I det sammanhanget blir dess främsta företrädare - politikerna - antingen betvivlade Nja-sägare eller förmenta sanning(s)ägare. Det är di senare som är farliga.
Så. När Medvedev i Ryssland anklagar georgierna för folkmord på den sydossetiska befolkningen eller när Saakashvili orerar om att "vi nu ser ondskan i vitögat", så är det typexempel på politiker som snackar skit. Under min tid i Abchazien läste jag många pressmeddelande som innehöll liknade citat från rysk, abchazisk och från georgisk sida. Det som upprörde mig mest var inte lögnerna och behoven från endera sidan att få sig själv att framstå i god dager. Det som upprörde var den extrema, kompromisslösa nationalism som låg bakom alla dess plumpa skitsnacksförsök. Det kunde låta ungefär som så här: "Yes, we want peace by peaceful means...but [a] we will never give up one inch of our Georgian soil" (typ Saakashvili) eller "[b]...we will never give up our independence" (typ Bagapsh, Abchaziens president). Allt det där med "peace by peaceful means", eller ge upp något man inte har, eller löften om att sätta sig vid förhandlingsbordet, det handlade bara om dålig retorik och skitsnack. Allt det där med att inte tillåta frigörelse/annektering var, och är, inte förhandlingsbart. Skitsnacket är till för att göra den inhemska befolkningen mer patriotisk och omvärldens opinion och ledare vänligt inställd till endera sidans anspråk. Till sist, under gynnsamma förutsättningar, så framstår skitsnacket som sanning.
Dock. Realpolitik är alltid av överordnad betydelse. De flesta av omvärldens politiker styrs av logiska övervägande kring ett tillstånd och dess konsekvenser för det egna landet, och jag tror att de oftast ser igenom skitsnacket. Georgien har stötts av väst för dess västvänliga president och politik. FN stödjer landets territoriella integritet för att FN i sig är uppbyggd av länder med ovedersäglig territoriell integritet. Ryssland stödjer Abchazien och Sydossetien för att landet nog faktiskt ser dessa som ryska territorium, och viktigast av allt, vill statuera exempel och sätta ett uppstudsigt Georgien på plats. Attacken på Tschinvali blev en ursäkt för att ryta till på skarpen. Nå, det finns säkert många andra orsaker till den pågående kriget. Men låt mig i enkla ordalag få avsluta med denna uppmaning:
Tro inte på skitsnacket. De olika sidornas anspråk kan inte förenklas till moraliska ställningstagande i termer av rätt eller fel. Om ni gillar tanken på en politiskt stabil internationell värld som styrs av regler, långsiktighet och förnuft så hoppas på att Ryssland lämnar Georgien och att väst och öst blir vänner igen. Om ni gillar tanken på demokrati och mångfald inom ett land så hoppas på att idioter som Saakashvili inte får oförtjänt mycket stöd av krisen, utan lämnar sin podium för mer intelligenta och nyanserade politiker. Hoppas, hoppas på att det nu inte sås frö till senare än värre utbrott av krig och oskyldigas död.
* Det mest extrema exemplet som tas upp är en filosof som besöker en vän som hamnat på sjukhus för någon malör. Vännen säger "I feel like a dog that's been run over", varmed filosofen svarar: "That's bullshit!". Andemeningen är att vännen, eftersom han varken är hund eller har blivit överkörd, rimligen kan empatisera med en hund som har blivit överkörd. Sjuklingen vill ge uttryck för sitt fysiska tillstånd men använder sig därmed ett påstående som varken kan verifieras eller falsifieras. Alltså: skitsnack.
Nytt kapitel
Raps...mmm
Är det inte fint? Är det inte så att ni nästan vill gå ut i allt det här....fylligt gula, och bli ett med naturen? Typ? Osökt kommer jag in på den återkommande scenen i "Gladiator" där Maximus går i vad som i och för sig är ett vetefält (?) och låter sin utsträckta hand känna vid stråna. Han längtar hem. Han kommer hem. Som jag, i det här fallet bakom linsen på en kamera vid ett rapsfält i Sövestad.
Ducks in the pond!
The Beach
Måndag hela veckan!
Of course, the film teaches something. Make something of the moment. Learn to love yourself. Give to others, and life will give something back to you. It's all very spiritual.
So, the film and the story is inspiring stuff. I will try to learn. My premises are similar, albeit not exactly the same, to that of Murray's character. I'm not as cynical, not as unhappy, unfortunately not as poignant or creative. But, as with most of you out there, I sometimes get the feel that one day is like the next one, and that life - sometime - lacks that...umppff. Zeist. Colour. Sometimes, I do relive the same day, over and over again.
It would be unfair to say that life in Sjöbo - the habitat of my choosing - is any more, or less, colourless that life in other places. It's up to the protagionist, the person, to change his or her outlook on life, and make the most of things wherever there is. But I would say that life in Sjöbo offers less...distractions. Less things - like cafées, restaurants, bars, theaters, shops, museums, and, in general, you know, people, and the artefacts of people, at least cool people - to alleviate your boredom when the sky is just grey, grey, grey.
But still, I am being unfair. There is tranquility here. Time to think. Beauty. I'm in the kitchen garden, turning the soil, removing weed, making it ready for sowing. It's going to be a kind of meadow. Wildflowers. The sun is out, a ray of it shining through the trees on the patch of earth where I'm toiling, sweating. Birds are singing, and there's this special one - I think a lark - who struts next to me collecting material for a nest he's making in the hedge. I think I'm certain to get to know this bird. He's tame as it is. God be willing, he'll be back next year as well, and perhaps he'll remember me. Come sit in my hand. Who knows?
What is clear is that a moment like that would not have been, if I hadn't moved to a house with a garden in a little, quiet community. Or maybe it would. But let's agree that it increased my chances of experiencing it. To illustrate my point, and try to tie the ends of this little story together, consider this: It happened twice already. The kitchen garden in question is not big, but the roots of weed goes deep. Also, I tire easily. So, I've been out there, digging, two days in a row. Come rain or shine, I have to go out there tomorrow as well. And for two days the bird has been there. Will it be as nice tomorrow? Will the same thought cross my mind tomorrow as it did today: "Must remember not to cut the hedge until possible eggs are hatched". Will anything be different except the particular patch of earth, and, possibly, the weather?
Of course it will. I'm learning how to dig. Soon, I will dig no more. I will sow. Wildflowers. That will look beautiful. And then there will be other birds. I will save one of the little ones, who will have fallen from the nest, from a certain death in the jaws of a little cute cat. And then, like Murray in the movie, I will learn how to play the piano. I'll just take one day at a time.
The Horst
Jag har blivit synnerligen hemkär på sistone. Och konstigt vore väl annars. Minnet av barndomshemmet och dess omgivningar utgör en slags trygghet som människor som jag är i skriande behov av. Människor som söker en mening med tillvaron. Alltså de flesta människor.
En av mina tidigaste minnen härrör från tiden precis efter det att mina föräldrar skilt sig. Mamma och jag var på utflykt i vår neongröna Saab. Jag tror att den kallas SAAB 96. Eller inte. Det är den där som är formad som en halvcirkel. Den var riktigt fin. Efter den tog vi över morfars Ford Taunus, med röd velourklädsel, och den var - i alla fall så här i minnets sken - jävligt fin. Hursomhelst, det som jag kommer ihåg förutom bilen är vart vi åkte på vår utflykt. Eller rättare sagt: jag har en bild av att hur vi kommer tillbaka till bilen, till stället där den stod parkerad (nu när jag kommer att tänka på det: undras om vi inte också tappade bort nycklarna till bilen. Hur vi då kom hem vetefan.). Utflyktsmålet var en långsmal horst, alltså en landförhöjning, vars ena sida stupar brant ner mot en mindre sjö. Det är en dramatisk plats, skyddad som biotop och - som det verkar, eftersom inga skyltar pekar dit - skyddad från turister.
Men jag är ingen turist och jag återvände dit idag. Jag gick längs en stig med sjön på ena sidan och den tvärbranta, trädbemängda horsten på andra. Det duggade lite grann och träden under vars grenvalv jag gick tindrade av små, fastklamrade regndroppar. Jag stannade, vände mig ut över den lätt dimhöljda sjön. En stork landade på motsatt strand, och försvann snabbt igen. En traktors oljud hördes långt borta ifrån, och störde den annars så behagliga. livfulla tystnaden. Människa, maskin, djur, och tusen osynliga naturväsen.
Bakom och över mig tornade en utmaning som på en gång är konkret och symbolisk. Till skillnad från många andra utmaningar i livet så var den här, för mig, i allra högsta grad greppbar och överkomlig. Vissa skulle kanske karakterisera det som en mental defekt, men hos mig är det en källa för omedelbar gratifikation och glädje. Jag klättrar på saker. I det här fallet rörde det sig om horsten, vars krön befann sig mer än 50 meter upp på min vänstra sida.
Jag hittade ett lämpligt, brant parti och påbörjade klättringen. Halvvägs upp fick jag ont i ryggen, blodsmak i mun och kände mig smått illamående. Regnet tilltog alltmedan jag efter principen 1-steg-framåt-gliiid-2-steg-bakåt rörde mig (överraskande) snabbt mot krönet. Jag lyckades. Utan att vänta för länge i det annalkande mörkret begav jag mig åt motsatt håll tillbaka mot bilen, längs avgrunden, på en boskapsstig. Det ösregnade medan jag slirade den leriga stigen fram i mina vita, Lacostemärkta tenniskor. Jag avgjorde att jag egentligen inte var i slag att göra liknande klättringar. Det gjorde alldelse för ont i kroppen och i bröstet, och säkerligen skulle min seger mest ge som resultat att förkylningen som legat och hotat under vintern skulle bryta ut i full kraft.
Men jag kände mig förbannat lycklig där jag gick fram, som krönets regnhöljda konung.
Going Back to Indiana II
Sjöbo och dess omnejd är var jag kommer ifrån. Generation efter generation efter generation av mina förfädrar har levt sina liv här. Jag är nog den i min släkt som har rest och varit utomlands mest. Jag är inte unik. De flesta bland mina jämnåriga har liknande bakgrund. Några av dessa kommer liksom jag att återvända till sin barndoms nejder, i sökande efter trygghet, trygghet för sig själva och sina barn.
Häromdagen gick en promenad genom byn och upp till friluftsområdet som ligger i dess utkant. Det är ingen lång promenad. Jag påmindes om hur jag som barn och ungdom brukade springa ett av dess många löpspår och hur jag en gång utmattad la mig ner vid det av den gamle kungen invigda sockenröset, och njöt av den svalkande vinden. Jag tänkte på blomsterängar och hagar, lövsly och barrskog. Jag tänkte på tiden mellan hägg och syrén, när naturen och livet visar sig i löftesrik, begynnande prakt. Jag idealiserar samhället som finns i och omkring denna natur. När det inte fanns riksvägar och motorvägar med miljöförstörande pendlare. Innan det gamla sågverket fick ge plats åt Netto-butiken. När alla kände alla, livet var utstakat, och det var sommardans och vänslande i hagen och sen familj och barn och barnbarn. Jag tänkte på hur mycket trafiken på Tomelillavägen hördes och undrade om den verkligen hördes så mycket förr i tiden. På hemvägen passerade jag en sänka där den numera nerlagda järnvägen en gång sträckte sig. Undrar hur lång tid det tog att åka mellan Sjöbo och Malmö för mina farföräldrars föräldrar. Undrar om de nånsin gjorde det. Jag såg ett fotbollslag springa fram och tillbaka över idrottsplatsens träningsplan och jag mötte flera som var ute och rastade hunden. Lyckliga stunder. Det var en gråmulen, köldslagen, typisk januaridag och för ett ögonblick kändes det i både själ och hjärta att jag hittat hem.
Det är mycket möjligt att min nyfunna eufori som hemvändare blir kortvarig. Liknade aha-upplevelser förr har ofta visat sig om inte fel så just tillfälliga. Jag kommer härifrån och jag har mina rötter här och det är på riktigt. Men sina minnen och sin bakgrund bär man på nåt sätt med sig. Till sist skapar man sig sitt eget liv, kanske någon annanstans. Jag vill ju inte spendera resten av mitt liv här. Jag vill fortfarande kunna känna mig hemma på det där restaurangen i Belleville där jag en sommardag i juli för sju år satt flera timmar medan det duggade ute och jag mös, först själv och sen med vänner, av kaffe, vin, och mat. Eller på Café Olympique i Montreal en solig höstdag med kaffe i glas för 1,25 CAD. Och jag vill heller inte isolera mig från den osköna värld som finns där ute, långt från välmående, naiva Sjöbobor [vilket vi, eller dem, en gång försökte göra]. Jag vill inte vara utan höstvandringar i Kaukasus berg, eller de människor som jag genom UNDPs regi en gång hjälpte till att hjälpa. Det finns så mycket att göra, eller i alla fall att berätta om, och allt kan och vill jag inte göra från Sjöbo. Såklart.
Min föresats. Jag kommer att ha mitt hem i Sjöbo. Jag kommer återvända till huset som min mormor bodde i, i byn vars omnejd mina förfädrar kommer ifrån. Jag kommer ha bilder på väggarna av mina föräldrar, mina systrar och min släkt, och - naturligtvis - av alla äventyr jag har haft och planerar att ha. Var jag än är så kommer jag i mitt sinne kunna återvända i visshet om att det finns där. Mitt hem.
Det är ideal. Ideal blir aldrig som man tänkt sig. Men de är sköna att ha.
Going back to Indiana
Samma känsla återfinns när jag går över gårdsplanen och gatan och in på "Färsinga Lärcentrums" område. Sjöbos högstadieskola. Det är cirka 100 meter från min port till dess järngrindar. Jag hade antagligen kortast väg att gå av alla.
Nu är skolan ombyggd. "Spelhålan" och dess engagerade fritidsledare finns inte mer. Istället utspridda pingisbord här och där och ett IT-rum. Hela skolan kännetecknas å andra sidan av lek och skoj. Öppna utrymmen och forum där elever kan samtala och utvecklas i kreativt kaos. Fan, inte ens klassrummen är som förr. Istället för raka bänkrader så bord och stolar i olika form och storlek, osymmetriskt utställda i rummet framför whiteboard-tavlan med "enskild planering" som enda kom-ihåg. Inte ens ett "låt stå". Kommunikation och samtal är ledord, uppmaningar och tillsägningar no-nos. Jag besöker det som är mitt egentliga mål. Bibliotekets filial på skolan, som lär rymma 4 ex - samtliga som finns i kommunen - av en av "Slas" böcker som jag har rekommenderats läsa. Jag gör det jag ska och fortsätter min rundvandring. Skåpen har fått kodlås, men tycks väldigt få. Undrar var de andra finns nånstans. Inte på andra våningen i alla fall. Klockan är 12.00 och det måste vara lunchrast, men jag ser inte många elever som sitter eller står och hänger. Två av klassrummen används, med elever som gör...nånting. Dörrarna står i alla fall öppna. Det är tystare än vad man skulle kunna tro.
På min väg ut passerar jag ett par som står och viskar, förhoppningsvis, ömma ord till varandra. Jag blir medveten om att mitt hjärta slår snabba slag. Jag är nervös. Jag ser förändringar som skett på skolan och med en gamlings nostalgiserande och cyniska sinnelag tänker jag att det var bättre förr. Även om det oftast var hemskt och antagligen är bättre nu. Jag tänker på hur jag aldrig stod och höll någon i mina armar sådär. Jag kunde ha gjort det, om jag vågat. Under några veckor på vårterminen i 9:an så hade jag någon kär. Men jag vågade inte.
Det är tid som flytt. Det fanns bra stunder och dåliga stunder. Och de kommer aldrig tillbaka.
CG is in da house! Almost.
Efter en paus som denna så känns det som ett nytt kapitel borde påbörjas. Jag hade väldigt gärna gjort så, med överskrift "Rome Adventure" eftersom jag tills idag hade vissa förhoppningar om att få en tjänst i Rom. Det bidde inte så.
Frågan är om "Skåne Interlude" kommer bli "Back to the Roots - CG och den skånska myllan". Jag är i färd med att köpa mammas hus, det som tidigare var mormors hus; ett hus vars atmosfär jag har outplånliga intryck ifrån. Mormors potatissoppa, och hennes drömmar [kakorna]. Tryggheten hos mormors person reflekterad i det välstädade och ombonade hemmet; heltäckningsmattan i gästrummet, blomtapeten i....alla andra rum, hemmets veckotidning (med serier!) på soffbordet och - för att återvända till mat - lite jordgubbskräm sådär på eftermiddagen, efter skolan.
Vad får köpet för betydelse? Jobb i Malmö, pendling och social misär? Jobb utomlands och huset som semesterhem? Jobb i Stockholm och uthyrning/försäljning? Det kommer påverka mitt liv, men på vad sätt återstår att se. Tills köpet är i hamn så är det i alla fall renovering och möblering som gäller. Och ett misstänkt fall av svamp på vinden. Anticimex kommer den 7:e. Efter det kanske det blir en ny överskrift på den här bloggen.
Födelsedag
"Döden är ingenting alls.
Jag har bara glidit in i nästa rum.
Vad vi än var för varandra,
det är vi fortfarande.
Kalla mig vid mitt vanliga namn,
tala till mig som ni alltid brukade,
skratta som vi alltid skrattade,
le och tänk på mig.
Låt mitt namn vara det vardagsord
det alltid var.
Använd det utan ansträngning.
Varför skulle jag försvinna ur
minnet bara för att jag inte syns?
Jag väntar på er bara runt hörnet.
Allt är bra."
Grattis på födelsdagen!
the one for me
"Advice, like youth, probably just wasted on the young"
"Inside every adult lurks a graduation speaker dying to get out, some world-weary pundit eager to pontificate on life to young people who'd rather be Rollerblading. Most of us, alas, will never be invited to sow our words of wisdom among an audience of caps and gowns, but there's no reason we can't entertain ourselves by composing a Guide to Life for Graduates. I encourage anyone over 26 to try this and thank you for indulging my attempt.
Ladies and gentlemen of the class of '97:
Wear sunscreen.
If I could offer you only one tip for the future, sunscreen would be it. The long-term benefits of sunscreen have been proved by scientists, whereas the rest of my advice has no basis more reliable than my own meandering experience. I will dispense this advice now.
Enjoy the power and beauty of your youth. Oh, never mind. You will not understand the power and beauty of your youth until they've faded. But trust me, in 20 years, you'll look back at photos of yourself and recall in a way you can't grasp now how much possibility lay before you and how fabulous you really looked. You are not as fat as you imagine.
Don't worry about the future. Or worry, but know that worrying is as effective as trying to solve an algebra equation by chewing bubble gum. The real troubles in your life are apt to be things that never crossed your worried mind, the kind that blindside you at 4 p.m. on some idle Tuesday.
Do one thing every day that scares you.
Sing.
Don't be reckless with other people's hearts. Don't put up with people who are reckless with yours.
Floss.
Don't waste your time on jealousy. Sometimes you're ahead, sometimes you're behind. The race is long and, in the end, it's only with yourself.
Remember compliments you receive. Forget the insults. If you succeed in doing this, tell me how.
Keep your old love letters. Throw away your old bank statements.
Stretch.
Don't feel guilty if you don't know what you want to do with your life. The most interesting people I know didn't know at 22 what they wanted to do with their lives. Some of the most interesting 40-year-olds I know still don't.
Get plenty of calcium. Be kind to your knees. You'll miss them when they're gone.
Maybe you'll marry, maybe you won't. Maybe you'll have children, maybe you won't. Maybe you'll divorce at 40, maybe you'll dance the funky chicken on your 75th wedding anniversary. Whatever you do, don't congratulate yourself too much, or berate yourself either. Your choices are half chance. So are everybody else's.
Enjoy your body. Use it every way you can. Don't be afraid of it or of what other people think of it. It's the greatest instrument you'll ever own.
Dance, even if you have nowhere to do it but your living room.
Read the directions, even if you don't follow them.
Do not read beauty magazines. They will only make you feel ugly.
Get to know your parents. You never know when they'll be gone for good. Be nice to your siblings. They're your best link to your past and the people most likely to stick with you in the future.
Understand that friends come and go, but with a precious few you should hold on. Work hard to bridge the gaps in geography and lifestyle, because the older you get, the more you need the people who knew you when you were young.
Live in New York City once, but leave before it makes you hard. Live in Northern California once, but leave before it makes you soft. Travel.
Accept certain inalienable truths: Prices will rise. Politicians will philander. You, too, will get old. And when you do, you'll fantasize that when you were young, prices were reasonable, politicians were noble and children respected their elders.
Respect your elders.
Don't expect anyone else to support you. Maybe you have a trust fund. Maybe you'll have a wealthy spouse. But you never know when either one might run out.
Don't mess too much with your hair or by the time you're 40 it will look 85.
Be careful whose advice you buy, but be patient with those who supply it. Advice is a form of nostalgia. Dispensing it is a way of fishing the past from the disposal, wiping it off, painting over the ugly parts and recycling it for more than it's worth.
But trust me on the sunscreen."
Älskad och saknad.
Hon dog någon minut i sju på tisdag kväll, den 18 september. Jag såg det i hennes ögon och fallna mungipa och pulsen var inte där, men ville inte tro det. Gick och kallade på sköterska, osäker på om jag gjorde mig löjlig genom att alls fråga. Sköterskan kom in och konstaterade med en kort beröring att hon var död.
Eva-Christina Olsson, sedermera Erixon, föddes i Lund den 24 oktober 1945, som efterlängtad dotter till Tage och Agnes Olsson. Hon berättade alltid för mina systrar och mig om Lund, om hur hon längtade tillbaka dit. Jag antar att det var en vurm som till dels närdes av minnets förlåtande sken. Men kanske var det bättre då, under hennes uppväxt. Vacker, drömmande, från ett välbärgat, tryggt och beskyddande hem. Framtiden var hennes.
En bild på mamma och morfar från mitten av 60-talet. Höstdag: morfar står med ryggen mot en tegelvägg, armar bakom rygg, tittar ner med ett leende; mamma i rock med sjubb vänd med ansiktet mot solen, stort leende.
Hon blev förälskad, gifte sig, bytte det borgerliga livet mot lantbruksdito, fick barn, skiljde sig, och bosatte sig, med barn, i en lägenhet i Sjöbo. Det allra mesta av hennes energi och mål kom att kretsa kring oss, mina systrar och jag. Vi överröstes med kärlek, något som vi som tonåringar och unga vuxna i irritation och med hårda ord ofta värjde oss mot. Hon borde ta tag i sitt liv, träffa någon, utveckla sig själv och inte tänka så mycket på oss. Samtidigt förlitade vi oss på att hon alltid fanns där, för att lyssna, förutsättningslöst, uppoffrande.
Var hon lycklig då? Kanske, i alla fall i stunder. Men hon drömde om och förtjänade så mycket mer.
Den sista gången jag såg mamma som jag vill komma ihåg henne - levande, mottaglig, kärleksfull - var i det där sjukhusrummet på måndagen, dagen innan hon dog. Det finns inte så mycket att prata om med en person som spenderar all sin tid på sjukhusbädden. Det var vackert väder ute, och trädet med de höströdgula bladen lyste in på oss medan jag satt och läste och mamma vilade. Vi pratade ibland, när hon vaknade till. Hon grät vid ett tillfälle. Hon ville inte fortsätta så här, på sjukhus hela tiden. Hon ville bli frisk. Vi visste båda att cancern var obotlig, men hoppet fanns att hon skulle bli bättre, i alla fall för några månader, kanske ett år, om hon bara slapp alla ständiga komplikationer, alla infektioner. Jag minns inte vad vi sa mer. När vi skulle säga hej tog jag hennes hand, hennes vänstra och hon kramade den, hårt och innerligt.
Ystads strand, jag och mina systrar, en gråmulen, blåsig dag. Åsa ritar "mamma" och ett hjärta i sanden. Vågorna sköljer över och suddar ut texten. Jag tänker att om det varit vilken annan situation som helst, i film som verklighet, så skulle jag tyckt den väl symbolisk, nästan fånig. Men just då så är det så rätt. Jag önskar jag tagit med mig kameran, även om den inte behövs. Och mamma finns i mitt minne, i stor tacksamhet och saknad, alltid.
Dejt på Spraj
Men det är, som sagt, rätt kul. Att kolla in andras kommentarer i gästböcker. De första trevarna för att bli uppmärksammad. "Hejhej", "Hej, vad söt du är", "annars läget" eller (min favorit) "hoppas du har en trevlig vecka/dag", upprepade om och om igen, blandat med allehanda försök från vissa att komma med "unika" kommentarer - "Hoppar in ett tag *ler och bugar mig*, ser dina fotspår i sanden, [osv]". Ironin och sarkasmen hos många av oss, den som visar på allestädes hyllad, ibland missriktad, självdistans; ta mig fan om jag inte blev utsatt för den igår efter att ha uppskattat någons ganska (annars) coola kommentarer - "Hoppas att du inte varit här för länge. För din egen skull". Jesus.
Jag kommer vara kvar ett tag till. I alla fall till jag efter något misslyckat flörtförsök får tillfälle att yttra den ultimata come-back-kommentaren: "Jaså du vill inte gå på dejt med mig ....[wait for it]....[waiit for it]....Jag beundrar din självkontroll...[Trumslag.]
