CG Bloggin'

Jag har blivit synnerligen hemkär på sistone. Och konstigt vore väl annars. Minnet av barndomshemmet och dess omgivningar utgör en slags trygghet som människor som jag är i skriande behov av. Människor som söker en mening med tillvaron. Alltså de flesta människor.

En av mina tidigaste minnen härrör från tiden precis efter det att mina föräldrar skilt sig. Mamma och jag var på utflykt i vår neongröna Saab. Jag tror att den kallas SAAB 96. Eller inte. Det är den där som är formad som en halvcirkel. Den var riktigt fin. Efter den tog vi över morfars Ford Taunus, med röd velourklädsel, och den var - i alla fall så här i minnets sken - jävligt fin. Hursomhelst, det som jag kommer ihåg förutom bilen är vart vi åkte på vår utflykt. Eller rättare sagt: jag har en bild av att hur vi kommer tillbaka till bilen, till stället där den stod parkerad (nu när jag kommer att tänka på det: undras om vi inte också tappade bort nycklarna till bilen. Hur vi då kom hem vetefan.). Utflyktsmålet var en långsmal horst, alltså en landförhöjning, vars ena sida stupar brant ner mot en mindre sjö. Det är en dramatisk plats, skyddad som biotop och - som det verkar, eftersom inga skyltar pekar dit - skyddad från turister.

Men jag är ingen turist och jag återvände dit idag. Jag gick längs en stig med sjön på ena sidan och den tvärbranta, trädbemängda horsten på andra. Det duggade lite grann och träden under vars grenvalv jag gick tindrade av små, fastklamrade regndroppar. Jag stannade, vände mig ut över den lätt dimhöljda sjön. En stork landade på motsatt strand, och försvann snabbt igen. En traktors oljud hördes långt borta ifrån, och störde den annars så behagliga. livfulla tystnaden. Människa, maskin, djur, och tusen osynliga naturväsen.

Bakom och över mig tornade en utmaning som på en gång är konkret och symbolisk. Till skillnad från många andra utmaningar i livet så var den här, för mig, i allra högsta grad greppbar och överkomlig. Vissa skulle kanske karakterisera det som en mental defekt, men hos mig är det en källa för omedelbar gratifikation och glädje. Jag klättrar på saker. I det här fallet rörde det sig om horsten, vars krön befann sig mer än 50 meter upp på min vänstra sida. 

Jag hittade ett lämpligt, brant parti och påbörjade klättringen. Halvvägs upp fick jag ont i ryggen, blodsmak i mun och kände mig smått illamående. Regnet tilltog alltmedan jag efter principen 1-steg-framåt-gliiid-2-steg-bakåt rörde mig (överraskande) snabbt mot krönet. Jag lyckades. Utan att vänta för länge i det annalkande mörkret begav jag mig åt motsatt håll tillbaka mot bilen, längs avgrunden, på en boskapsstig. Det ösregnade medan jag slirade den leriga stigen fram i mina vita, Lacostemärkta tenniskor. Jag avgjorde att jag egentligen inte var i slag att göra liknande klättringar. Det gjorde alldelse för ont i kroppen och i bröstet, och säkerligen skulle min seger mest ge som resultat att förkylningen som legat och hotat under vintern skulle bryta ut i full kraft. 

Men jag kände mig förbannat lycklig där jag gick fram, som krönets regnhöljda konung.    

Sjöbo och dess omnejd är var jag kommer ifrån. Generation efter generation efter generation av mina förfädrar har levt sina liv här. Jag är nog den i min släkt som har rest och varit utomlands mest. Jag är inte unik. De flesta bland mina jämnåriga har liknande bakgrund. Några av dessa kommer liksom jag att återvända till sin barndoms nejder, i sökande efter trygghet, trygghet för sig själva och sina barn.

Häromdagen gick en promenad genom byn och upp till friluftsområdet som ligger i dess utkant. Det är ingen lång promenad. Jag påmindes om hur jag som barn och ungdom brukade springa ett av dess många löpspår och hur jag en gång utmattad la mig ner vid det av den gamle kungen invigda sockenröset, och njöt av den svalkande vinden. Jag tänkte på blomsterängar och hagar, lövsly och barrskog. Jag tänkte på tiden mellan hägg och syrén, när naturen och livet visar sig i löftesrik, begynnande prakt. Jag idealiserar samhället som finns i och omkring denna natur. När det inte fanns riksvägar och motorvägar med miljöförstörande pendlare. Innan det gamla sågverket fick ge plats åt Netto-butiken. När alla kände alla, livet var utstakat,  och det var sommardans och vänslande i hagen och sen familj och barn och barnbarn. Jag tänkte på hur mycket trafiken på Tomelillavägen hördes och undrade om den verkligen hördes så mycket förr i tiden. På hemvägen passerade jag en sänka där den numera nerlagda järnvägen en gång sträckte sig. Undrar hur lång tid det tog att åka mellan Sjöbo och Malmö för mina farföräldrars föräldrar. Undrar om de nånsin gjorde det. Jag såg ett fotbollslag springa fram och tillbaka över idrottsplatsens träningsplan och jag mötte flera som var ute och rastade hunden. Lyckliga stunder. Det var en gråmulen, köldslagen, typisk januaridag och för ett ögonblick kändes det i både själ och hjärta att jag hittat hem.

Det är mycket möjligt att min nyfunna eufori som hemvändare blir kortvarig. Liknade aha-upplevelser förr har ofta visat sig om inte fel så just tillfälliga. Jag kommer härifrån och jag har mina rötter här och det är på riktigt. Men sina minnen och sin bakgrund bär man på nåt sätt med sig. Till sist skapar man sig sitt eget liv, kanske någon annanstans. Jag vill ju inte spendera resten av mitt liv här. Jag vill fortfarande kunna känna mig hemma på det där restaurangen i Belleville där jag en sommardag i juli för sju år satt flera timmar medan det duggade ute och jag mös, först själv och sen med vänner, av kaffe, vin, och mat. Eller på Café Olympique i Montreal en solig höstdag med kaffe i glas för 1,25 CAD. Och jag vill heller inte isolera mig från den osköna värld som finns där ute, långt från välmående, naiva Sjöbobor [vilket vi, eller dem, en gång försökte göra]. Jag vill inte vara utan höstvandringar i Kaukasus berg, eller de människor som jag genom UNDPs regi en gång hjälpte till att hjälpa. Det finns så mycket att göra, eller i alla fall att berätta om, och allt kan och vill jag inte göra från Sjöbo. Såklart.

Min föresats. Jag kommer att ha mitt hem i Sjöbo. Jag kommer återvända till huset som min mormor bodde i, i byn vars omnejd mina förfädrar kommer ifrån. Jag kommer ha bilder på väggarna av mina föräldrar, mina systrar och min släkt, och - naturligtvis - av alla äventyr jag har haft och planerar att ha. Var jag än är så kommer jag i mitt sinne kunna återvända i visshet om att det finns där. Mitt hem.

Det är ideal. Ideal blir aldrig som man tänkt sig. Men de är sköna att ha.