Födelsedag
Idag är det mammas födelsedag, eller det som skulle varit hennes dag om hon fått leva. Men hon finns ju kvar hos oss på något sätt, ändå:
"Döden är ingenting alls.
Jag har bara glidit in i nästa rum.
Vad vi än var för varandra,
det är vi fortfarande.
Kalla mig vid mitt vanliga namn,
tala till mig som ni alltid brukade,
skratta som vi alltid skrattade,
le och tänk på mig.
Låt mitt namn vara det vardagsord
det alltid var.
Använd det utan ansträngning.
Varför skulle jag försvinna ur
minnet bara för att jag inte syns?
Jag väntar på er bara runt hörnet.
Allt är bra."
Grattis på födelsdagen!
"Döden är ingenting alls.
Jag har bara glidit in i nästa rum.
Vad vi än var för varandra,
det är vi fortfarande.
Kalla mig vid mitt vanliga namn,
tala till mig som ni alltid brukade,
skratta som vi alltid skrattade,
le och tänk på mig.
Låt mitt namn vara det vardagsord
det alltid var.
Använd det utan ansträngning.
Varför skulle jag försvinna ur
minnet bara för att jag inte syns?
Jag väntar på er bara runt hörnet.
Allt är bra."
Grattis på födelsdagen!
the one for me
I met this girl tonight. Well, I didn't really meet her. We made eye contact across the bar at Tempo. In my mind she was french. I don't know why I think that. Maybe because we made eye contact, and it was reciprocal. That's never really happened with a Swedish girl. Anyways, she left with what I think was her friend and the friend's boyfriend. They were playing music at the bar, out of "How I met your mother" season 1, and for anyone who knows and appreciates "how I met your mother" season 1, you know it is inspirational music for love to be. I went out, under pretext of a phone call, and saw the three walk away. I almost went after them. I wanted to, but caved in. Damn. Life is all about taking those chances, to once in a while act on impulse. She was the one for me, I know it. I pray the Lord that I meet her again.
"Advice, like youth, probably just wasted on the young"
Jag kom att tänka på den där låten häromdan. Den där en snubbe snackar om att man ska se till att ha solfaktor på sig. Nå, snubben som producerade låten heter Baz Luhrmann, men texten kommer från en Chicago Tribunes kolumnist vid namn Mary Schmich. Kanske har jag bara ett moment med mig själv här, men jag tycker den är så fantastiskt bra. Så här it is:
"Inside every adult lurks a graduation speaker dying to get out, some world-weary pundit eager to pontificate on life to young people who'd rather be Rollerblading. Most of us, alas, will never be invited to sow our words of wisdom among an audience of caps and gowns, but there's no reason we can't entertain ourselves by composing a Guide to Life for Graduates. I encourage anyone over 26 to try this and thank you for indulging my attempt.
Ladies and gentlemen of the class of '97:
Wear sunscreen.
If I could offer you only one tip for the future, sunscreen would be it. The long-term benefits of sunscreen have been proved by scientists, whereas the rest of my advice has no basis more reliable than my own meandering experience. I will dispense this advice now.
Enjoy the power and beauty of your youth. Oh, never mind. You will not understand the power and beauty of your youth until they've faded. But trust me, in 20 years, you'll look back at photos of yourself and recall in a way you can't grasp now how much possibility lay before you and how fabulous you really looked. You are not as fat as you imagine.
Don't worry about the future. Or worry, but know that worrying is as effective as trying to solve an algebra equation by chewing bubble gum. The real troubles in your life are apt to be things that never crossed your worried mind, the kind that blindside you at 4 p.m. on some idle Tuesday.
Do one thing every day that scares you.
Sing.
Don't be reckless with other people's hearts. Don't put up with people who are reckless with yours.
Floss.
Don't waste your time on jealousy. Sometimes you're ahead, sometimes you're behind. The race is long and, in the end, it's only with yourself.
Remember compliments you receive. Forget the insults. If you succeed in doing this, tell me how.
Keep your old love letters. Throw away your old bank statements.
Stretch.
Don't feel guilty if you don't know what you want to do with your life. The most interesting people I know didn't know at 22 what they wanted to do with their lives. Some of the most interesting 40-year-olds I know still don't.
Get plenty of calcium. Be kind to your knees. You'll miss them when they're gone.
Maybe you'll marry, maybe you won't. Maybe you'll have children, maybe you won't. Maybe you'll divorce at 40, maybe you'll dance the funky chicken on your 75th wedding anniversary. Whatever you do, don't congratulate yourself too much, or berate yourself either. Your choices are half chance. So are everybody else's.
Enjoy your body. Use it every way you can. Don't be afraid of it or of what other people think of it. It's the greatest instrument you'll ever own.
Dance, even if you have nowhere to do it but your living room.
Read the directions, even if you don't follow them.
Do not read beauty magazines. They will only make you feel ugly.
Get to know your parents. You never know when they'll be gone for good. Be nice to your siblings. They're your best link to your past and the people most likely to stick with you in the future.
Understand that friends come and go, but with a precious few you should hold on. Work hard to bridge the gaps in geography and lifestyle, because the older you get, the more you need the people who knew you when you were young.
Live in New York City once, but leave before it makes you hard. Live in Northern California once, but leave before it makes you soft. Travel.
Accept certain inalienable truths: Prices will rise. Politicians will philander. You, too, will get old. And when you do, you'll fantasize that when you were young, prices were reasonable, politicians were noble and children respected their elders.
Respect your elders.
Don't expect anyone else to support you. Maybe you have a trust fund. Maybe you'll have a wealthy spouse. But you never know when either one might run out.
Don't mess too much with your hair or by the time you're 40 it will look 85.
Be careful whose advice you buy, but be patient with those who supply it. Advice is a form of nostalgia. Dispensing it is a way of fishing the past from the disposal, wiping it off, painting over the ugly parts and recycling it for more than it's worth.
But trust me on the sunscreen."
"Inside every adult lurks a graduation speaker dying to get out, some world-weary pundit eager to pontificate on life to young people who'd rather be Rollerblading. Most of us, alas, will never be invited to sow our words of wisdom among an audience of caps and gowns, but there's no reason we can't entertain ourselves by composing a Guide to Life for Graduates. I encourage anyone over 26 to try this and thank you for indulging my attempt.
Ladies and gentlemen of the class of '97:
Wear sunscreen.
If I could offer you only one tip for the future, sunscreen would be it. The long-term benefits of sunscreen have been proved by scientists, whereas the rest of my advice has no basis more reliable than my own meandering experience. I will dispense this advice now.
Enjoy the power and beauty of your youth. Oh, never mind. You will not understand the power and beauty of your youth until they've faded. But trust me, in 20 years, you'll look back at photos of yourself and recall in a way you can't grasp now how much possibility lay before you and how fabulous you really looked. You are not as fat as you imagine.
Don't worry about the future. Or worry, but know that worrying is as effective as trying to solve an algebra equation by chewing bubble gum. The real troubles in your life are apt to be things that never crossed your worried mind, the kind that blindside you at 4 p.m. on some idle Tuesday.
Do one thing every day that scares you.
Sing.
Don't be reckless with other people's hearts. Don't put up with people who are reckless with yours.
Floss.
Don't waste your time on jealousy. Sometimes you're ahead, sometimes you're behind. The race is long and, in the end, it's only with yourself.
Remember compliments you receive. Forget the insults. If you succeed in doing this, tell me how.
Keep your old love letters. Throw away your old bank statements.
Stretch.
Don't feel guilty if you don't know what you want to do with your life. The most interesting people I know didn't know at 22 what they wanted to do with their lives. Some of the most interesting 40-year-olds I know still don't.
Get plenty of calcium. Be kind to your knees. You'll miss them when they're gone.
Maybe you'll marry, maybe you won't. Maybe you'll have children, maybe you won't. Maybe you'll divorce at 40, maybe you'll dance the funky chicken on your 75th wedding anniversary. Whatever you do, don't congratulate yourself too much, or berate yourself either. Your choices are half chance. So are everybody else's.
Enjoy your body. Use it every way you can. Don't be afraid of it or of what other people think of it. It's the greatest instrument you'll ever own.
Dance, even if you have nowhere to do it but your living room.
Read the directions, even if you don't follow them.
Do not read beauty magazines. They will only make you feel ugly.
Get to know your parents. You never know when they'll be gone for good. Be nice to your siblings. They're your best link to your past and the people most likely to stick with you in the future.
Understand that friends come and go, but with a precious few you should hold on. Work hard to bridge the gaps in geography and lifestyle, because the older you get, the more you need the people who knew you when you were young.
Live in New York City once, but leave before it makes you hard. Live in Northern California once, but leave before it makes you soft. Travel.
Accept certain inalienable truths: Prices will rise. Politicians will philander. You, too, will get old. And when you do, you'll fantasize that when you were young, prices were reasonable, politicians were noble and children respected their elders.
Respect your elders.
Don't expect anyone else to support you. Maybe you have a trust fund. Maybe you'll have a wealthy spouse. But you never know when either one might run out.
Don't mess too much with your hair or by the time you're 40 it will look 85.
Be careful whose advice you buy, but be patient with those who supply it. Advice is a form of nostalgia. Dispensing it is a way of fishing the past from the disposal, wiping it off, painting over the ugly parts and recycling it for more than it's worth.
But trust me on the sunscreen."
Älskad och saknad.
Mamma hade kommit till en bra avdelning och fått ett bra rum. Sköterskan nära till hands, en fräsch och inte alltför sjukhuslik atmosfär, och genom fönstret vy över Ystads småstadsidyll. Precis utanför ett träd i vackert höstligt förfall. Dess rödgula blad rörde nästan vid rutan.
Hon dog någon minut i sju på tisdag kväll, den 18 september. Jag såg det i hennes ögon och fallna mungipa och pulsen var inte där, men ville inte tro det. Gick och kallade på sköterska, osäker på om jag gjorde mig löjlig genom att alls fråga. Sköterskan kom in och konstaterade med en kort beröring att hon var död.
Eva-Christina Olsson, sedermera Erixon, föddes i Lund den 24 oktober 1945, som efterlängtad dotter till Tage och Agnes Olsson. Hon berättade alltid för mina systrar och mig om Lund, om hur hon längtade tillbaka dit. Jag antar att det var en vurm som till dels närdes av minnets förlåtande sken. Men kanske var det bättre då, under hennes uppväxt. Vacker, drömmande, från ett välbärgat, tryggt och beskyddande hem. Framtiden var hennes.
En bild på mamma och morfar från mitten av 60-talet. Höstdag: morfar står med ryggen mot en tegelvägg, armar bakom rygg, tittar ner med ett leende; mamma i rock med sjubb vänd med ansiktet mot solen, stort leende.
Hon blev förälskad, gifte sig, bytte det borgerliga livet mot lantbruksdito, fick barn, skiljde sig, och bosatte sig, med barn, i en lägenhet i Sjöbo. Det allra mesta av hennes energi och mål kom att kretsa kring oss, mina systrar och jag. Vi överröstes med kärlek, något som vi som tonåringar och unga vuxna i irritation och med hårda ord ofta värjde oss mot. Hon borde ta tag i sitt liv, träffa någon, utveckla sig själv och inte tänka så mycket på oss. Samtidigt förlitade vi oss på att hon alltid fanns där, för att lyssna, förutsättningslöst, uppoffrande.
Var hon lycklig då? Kanske, i alla fall i stunder. Men hon drömde om och förtjänade så mycket mer.
Den sista gången jag såg mamma som jag vill komma ihåg henne - levande, mottaglig, kärleksfull - var i det där sjukhusrummet på måndagen, dagen innan hon dog. Det finns inte så mycket att prata om med en person som spenderar all sin tid på sjukhusbädden. Det var vackert väder ute, och trädet med de höströdgula bladen lyste in på oss medan jag satt och läste och mamma vilade. Vi pratade ibland, när hon vaknade till. Hon grät vid ett tillfälle. Hon ville inte fortsätta så här, på sjukhus hela tiden. Hon ville bli frisk. Vi visste båda att cancern var obotlig, men hoppet fanns att hon skulle bli bättre, i alla fall för några månader, kanske ett år, om hon bara slapp alla ständiga komplikationer, alla infektioner. Jag minns inte vad vi sa mer. När vi skulle säga hej tog jag hennes hand, hennes vänstra och hon kramade den, hårt och innerligt.
Ystads strand, jag och mina systrar, en gråmulen, blåsig dag. Åsa ritar "mamma" och ett hjärta i sanden. Vågorna sköljer över och suddar ut texten. Jag tänker att om det varit vilken annan situation som helst, i film som verklighet, så skulle jag tyckt den väl symbolisk, nästan fånig. Men just då så är det så rätt. Jag önskar jag tagit med mig kameran, även om den inte behövs. Och mamma finns i mitt minne, i stor tacksamhet och saknad, alltid.
Hon dog någon minut i sju på tisdag kväll, den 18 september. Jag såg det i hennes ögon och fallna mungipa och pulsen var inte där, men ville inte tro det. Gick och kallade på sköterska, osäker på om jag gjorde mig löjlig genom att alls fråga. Sköterskan kom in och konstaterade med en kort beröring att hon var död.
Eva-Christina Olsson, sedermera Erixon, föddes i Lund den 24 oktober 1945, som efterlängtad dotter till Tage och Agnes Olsson. Hon berättade alltid för mina systrar och mig om Lund, om hur hon längtade tillbaka dit. Jag antar att det var en vurm som till dels närdes av minnets förlåtande sken. Men kanske var det bättre då, under hennes uppväxt. Vacker, drömmande, från ett välbärgat, tryggt och beskyddande hem. Framtiden var hennes.
En bild på mamma och morfar från mitten av 60-talet. Höstdag: morfar står med ryggen mot en tegelvägg, armar bakom rygg, tittar ner med ett leende; mamma i rock med sjubb vänd med ansiktet mot solen, stort leende.
Hon blev förälskad, gifte sig, bytte det borgerliga livet mot lantbruksdito, fick barn, skiljde sig, och bosatte sig, med barn, i en lägenhet i Sjöbo. Det allra mesta av hennes energi och mål kom att kretsa kring oss, mina systrar och jag. Vi överröstes med kärlek, något som vi som tonåringar och unga vuxna i irritation och med hårda ord ofta värjde oss mot. Hon borde ta tag i sitt liv, träffa någon, utveckla sig själv och inte tänka så mycket på oss. Samtidigt förlitade vi oss på att hon alltid fanns där, för att lyssna, förutsättningslöst, uppoffrande.
Var hon lycklig då? Kanske, i alla fall i stunder. Men hon drömde om och förtjänade så mycket mer.
Den sista gången jag såg mamma som jag vill komma ihåg henne - levande, mottaglig, kärleksfull - var i det där sjukhusrummet på måndagen, dagen innan hon dog. Det finns inte så mycket att prata om med en person som spenderar all sin tid på sjukhusbädden. Det var vackert väder ute, och trädet med de höströdgula bladen lyste in på oss medan jag satt och läste och mamma vilade. Vi pratade ibland, när hon vaknade till. Hon grät vid ett tillfälle. Hon ville inte fortsätta så här, på sjukhus hela tiden. Hon ville bli frisk. Vi visste båda att cancern var obotlig, men hoppet fanns att hon skulle bli bättre, i alla fall för några månader, kanske ett år, om hon bara slapp alla ständiga komplikationer, alla infektioner. Jag minns inte vad vi sa mer. När vi skulle säga hej tog jag hennes hand, hennes vänstra och hon kramade den, hårt och innerligt.
Ystads strand, jag och mina systrar, en gråmulen, blåsig dag. Åsa ritar "mamma" och ett hjärta i sanden. Vågorna sköljer över och suddar ut texten. Jag tänker att om det varit vilken annan situation som helst, i film som verklighet, så skulle jag tyckt den väl symbolisk, nästan fånig. Men just då så är det så rätt. Jag önskar jag tagit med mig kameran, även om den inte behövs. Och mamma finns i mitt minne, i stor tacksamhet och saknad, alltid.