Älskad och saknad.
Mamma hade kommit till en bra avdelning och fått ett bra rum. Sköterskan nära till hands, en fräsch och inte alltför sjukhuslik atmosfär, och genom fönstret vy över Ystads småstadsidyll. Precis utanför ett träd i vackert höstligt förfall. Dess rödgula blad rörde nästan vid rutan.
Hon dog någon minut i sju på tisdag kväll, den 18 september. Jag såg det i hennes ögon och fallna mungipa och pulsen var inte där, men ville inte tro det. Gick och kallade på sköterska, osäker på om jag gjorde mig löjlig genom att alls fråga. Sköterskan kom in och konstaterade med en kort beröring att hon var död.
Eva-Christina Olsson, sedermera Erixon, föddes i Lund den 24 oktober 1945, som efterlängtad dotter till Tage och Agnes Olsson. Hon berättade alltid för mina systrar och mig om Lund, om hur hon längtade tillbaka dit. Jag antar att det var en vurm som till dels närdes av minnets förlåtande sken. Men kanske var det bättre då, under hennes uppväxt. Vacker, drömmande, från ett välbärgat, tryggt och beskyddande hem. Framtiden var hennes.
En bild på mamma och morfar från mitten av 60-talet. Höstdag: morfar står med ryggen mot en tegelvägg, armar bakom rygg, tittar ner med ett leende; mamma i rock med sjubb vänd med ansiktet mot solen, stort leende.
Hon blev förälskad, gifte sig, bytte det borgerliga livet mot lantbruksdito, fick barn, skiljde sig, och bosatte sig, med barn, i en lägenhet i Sjöbo. Det allra mesta av hennes energi och mål kom att kretsa kring oss, mina systrar och jag. Vi överröstes med kärlek, något som vi som tonåringar och unga vuxna i irritation och med hårda ord ofta värjde oss mot. Hon borde ta tag i sitt liv, träffa någon, utveckla sig själv och inte tänka så mycket på oss. Samtidigt förlitade vi oss på att hon alltid fanns där, för att lyssna, förutsättningslöst, uppoffrande.
Var hon lycklig då? Kanske, i alla fall i stunder. Men hon drömde om och förtjänade så mycket mer.
Den sista gången jag såg mamma som jag vill komma ihåg henne - levande, mottaglig, kärleksfull - var i det där sjukhusrummet på måndagen, dagen innan hon dog. Det finns inte så mycket att prata om med en person som spenderar all sin tid på sjukhusbädden. Det var vackert väder ute, och trädet med de höströdgula bladen lyste in på oss medan jag satt och läste och mamma vilade. Vi pratade ibland, när hon vaknade till. Hon grät vid ett tillfälle. Hon ville inte fortsätta så här, på sjukhus hela tiden. Hon ville bli frisk. Vi visste båda att cancern var obotlig, men hoppet fanns att hon skulle bli bättre, i alla fall för några månader, kanske ett år, om hon bara slapp alla ständiga komplikationer, alla infektioner. Jag minns inte vad vi sa mer. När vi skulle säga hej tog jag hennes hand, hennes vänstra och hon kramade den, hårt och innerligt.
Ystads strand, jag och mina systrar, en gråmulen, blåsig dag. Åsa ritar "mamma" och ett hjärta i sanden. Vågorna sköljer över och suddar ut texten. Jag tänker att om det varit vilken annan situation som helst, i film som verklighet, så skulle jag tyckt den väl symbolisk, nästan fånig. Men just då så är det så rätt. Jag önskar jag tagit med mig kameran, även om den inte behövs. Och mamma finns i mitt minne, i stor tacksamhet och saknad, alltid.
Hon dog någon minut i sju på tisdag kväll, den 18 september. Jag såg det i hennes ögon och fallna mungipa och pulsen var inte där, men ville inte tro det. Gick och kallade på sköterska, osäker på om jag gjorde mig löjlig genom att alls fråga. Sköterskan kom in och konstaterade med en kort beröring att hon var död.
Eva-Christina Olsson, sedermera Erixon, föddes i Lund den 24 oktober 1945, som efterlängtad dotter till Tage och Agnes Olsson. Hon berättade alltid för mina systrar och mig om Lund, om hur hon längtade tillbaka dit. Jag antar att det var en vurm som till dels närdes av minnets förlåtande sken. Men kanske var det bättre då, under hennes uppväxt. Vacker, drömmande, från ett välbärgat, tryggt och beskyddande hem. Framtiden var hennes.
En bild på mamma och morfar från mitten av 60-talet. Höstdag: morfar står med ryggen mot en tegelvägg, armar bakom rygg, tittar ner med ett leende; mamma i rock med sjubb vänd med ansiktet mot solen, stort leende.
Hon blev förälskad, gifte sig, bytte det borgerliga livet mot lantbruksdito, fick barn, skiljde sig, och bosatte sig, med barn, i en lägenhet i Sjöbo. Det allra mesta av hennes energi och mål kom att kretsa kring oss, mina systrar och jag. Vi överröstes med kärlek, något som vi som tonåringar och unga vuxna i irritation och med hårda ord ofta värjde oss mot. Hon borde ta tag i sitt liv, träffa någon, utveckla sig själv och inte tänka så mycket på oss. Samtidigt förlitade vi oss på att hon alltid fanns där, för att lyssna, förutsättningslöst, uppoffrande.
Var hon lycklig då? Kanske, i alla fall i stunder. Men hon drömde om och förtjänade så mycket mer.
Den sista gången jag såg mamma som jag vill komma ihåg henne - levande, mottaglig, kärleksfull - var i det där sjukhusrummet på måndagen, dagen innan hon dog. Det finns inte så mycket att prata om med en person som spenderar all sin tid på sjukhusbädden. Det var vackert väder ute, och trädet med de höströdgula bladen lyste in på oss medan jag satt och läste och mamma vilade. Vi pratade ibland, när hon vaknade till. Hon grät vid ett tillfälle. Hon ville inte fortsätta så här, på sjukhus hela tiden. Hon ville bli frisk. Vi visste båda att cancern var obotlig, men hoppet fanns att hon skulle bli bättre, i alla fall för några månader, kanske ett år, om hon bara slapp alla ständiga komplikationer, alla infektioner. Jag minns inte vad vi sa mer. När vi skulle säga hej tog jag hennes hand, hennes vänstra och hon kramade den, hårt och innerligt.
Ystads strand, jag och mina systrar, en gråmulen, blåsig dag. Åsa ritar "mamma" och ett hjärta i sanden. Vågorna sköljer över och suddar ut texten. Jag tänker att om det varit vilken annan situation som helst, i film som verklighet, så skulle jag tyckt den väl symbolisk, nästan fånig. Men just då så är det så rätt. Jag önskar jag tagit med mig kameran, även om den inte behövs. Och mamma finns i mitt minne, i stor tacksamhet och saknad, alltid.
Kommentarer
Trackback