Going back to Indiana

Med smått tårfyllda ögon går jag förbi det som var mitt andra barndomshem, kronologiskt sett, under åren 1984 till 1997; en liten trea med mamma och två systrar, på Ängsgatan 1A i Sjöbo. Jag vet inte riktigt vad jag känner. Lägenheten är delvis ansvarig för den jag är. Minnen finns, bra och dåliga, men vad som rör mig just nu är känslan av något förlorat. Tid som funnits och aldrig kommer igen.

Samma känsla återfinns när jag går över gårdsplanen och gatan och in på "Färsinga Lärcentrums" område. Sjöbos högstadieskola. Det är cirka 100 meter från min port till dess järngrindar. Jag hade antagligen kortast väg att gå av alla.

Nu är skolan ombyggd. "Spelhålan" och dess engagerade fritidsledare finns inte mer. Istället utspridda pingisbord här och där och ett IT-rum. Hela skolan kännetecknas å andra sidan av lek och skoj. Öppna utrymmen och forum där elever kan samtala och utvecklas i kreativt kaos. Fan, inte ens klassrummen är som förr. Istället för raka bänkrader så bord och stolar i olika form och storlek, osymmetriskt utställda i rummet framför whiteboard-tavlan med "enskild planering" som enda kom-ihåg. Inte ens ett "låt stå". Kommunikation och samtal är ledord, uppmaningar och tillsägningar no-nos. Jag besöker det som är mitt egentliga mål. Bibliotekets filial på skolan, som lär rymma 4 ex - samtliga som finns i kommunen - av en av "Slas" böcker som jag har rekommenderats läsa. Jag gör det jag ska och fortsätter min rundvandring. Skåpen har fått kodlås, men tycks väldigt få. Undrar var de andra finns nånstans. Inte på andra våningen i alla fall. Klockan är 12.00 och det måste vara lunchrast, men jag ser inte många elever som sitter eller står och hänger. Två av klassrummen används, med elever som gör...nånting. Dörrarna står i alla fall öppna. Det är tystare än vad man skulle kunna tro.

På min väg ut passerar jag ett par som står och viskar, förhoppningsvis, ömma ord till varandra. Jag blir medveten om att mitt hjärta slår snabba slag. Jag är nervös. Jag ser förändringar som skett på skolan och med en gamlings nostalgiserande och cyniska sinnelag tänker jag att det var bättre förr. Även om det oftast var hemskt och antagligen är bättre nu. Jag tänker på hur jag aldrig stod och höll någon i mina armar sådär. Jag kunde ha gjort det, om jag vågat. Under några veckor på vårterminen i 9:an så hade jag någon kär. Men jag vågade inte.

Det är tid som flytt. Det fanns bra stunder och dåliga stunder. Och de kommer aldrig tillbaka.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback