CG Bloggin'

I know, jag skriver nästintill ingenting. Men det händer mycket här! Nej, det gör det inte. Inget som jag kan berätta om på bloggen i alla fall....hein, nudge, nudge, wink, wink. Men seriöst, det är inte så mycket nytt. Dock, jag har börjat ta en-timmes morgonpromenader. Excellent sätt att börja dagen på.

Hur som haver, jag har lagt till fler bilder på picasa, at http://picasaweb.google.com/cgerixon

I'm leaving on a jetplane for Sweden on the 7th. Do know when I'll be back again. The 18th. 1 dag uppbokad för kläd- och presentinköp. 2 dagar för bröllop. 4 dagar för diverse. Which leaves like 4 days to hang. Ohh, I want to hang. Christ, how I will hang.

Jaja, iochmed det här inlägget (och att jag tittar på det själv) så har jag 10,000 sidvisningar på bloggen! Hein!? How 'bout that? Synd bara att tar sån tid att sitta och uppdatera bloggsidan hela tiden ;)

Vårt koordineringsmöte är avklarat och det gick väl...inte precis bra. Ingen hade egentligen så mycket att säga, vilket resulterade i krampaktiga och (alltmer) svettiga försök från  IM (alltså jag) att få igång diskussion. "...Any feedback? Questions? Nothing? Anyone? Ahh, yes, X, you had something...aha, no, an itch...nothing to add then....Well, let's go on the next item, which is.... - date of next meeting... in two months! Good, good, then, if no-one has anything else, then ok... thanks for coming, see you. nex....yes!!? X - you....yes, of course, please supply yourself of the snacks and beverage...."

Well, jag fick åtminstone många kommentarer om min eleganta klädsel - kostymbyxor, blå skjorta och londonslips...ojojoj, what's the occasion? Vår capacity builder tyckte jag var jättesnygg. Dags att satsa på modebranschen istället ;)

En öl på staffklubbens veranda och en pratstund med, först, en som jobbar med mänskliga rättigheter här - kommer från Bulgarien och har levt halva sitt liv under Sovjets skugga. Det känns märkligt och är otroligt intressant att komma i så nära kontakt med någon med liknande erfarenheter. Jag fick till exempel reda på att fastän Bulgarien som satellitstat var lika mycket under kommunistoket som länderna inom Sovjetunionen, så fanns rätten till att äga sin egen fastighet (vilket jag iofs har för mig kunde förekomma inom SU också...?). Hursomhelst så bodde han kvar i samma lägenhet som hans föräldrar haft tidigare och deras föräldrar innan dess, innan världskriget, och lägenheten var of course, ganska schysst. Med utgång från det, well jag vet inte vad jag vill ha sagt, bara det att i samtalet med honom så kunde jag associera till något som annars skulle stannat kvar på ett...teoretiskt/imaginärt plan. Kommunisttiden och dess vedermödor; folk som gick från glad kapitalism  till svårmodig planekonomi (totally unfair egentligen, men det är iaf en bild jag haft i huvet) och fick sina egendomar konfiskerade i vissa fall, medans andra klarade av att rädda något kvar; jag tänkte mig en 20-talslägenhet med mycket musik, konst och böcker, som gick över i en tid med förtryck av frihet, individualism, för att nu kommit in i en tid av resurrection. Snubbens familj bor i New York men har kvar lägenheten i Sofia som bas, samt en (inte lika romantiskt smickrande) condo längs kusten. Inte för att jag egentligen fick några av mina fantasifulla fördomar infriade - vi snackade i rätt allmänna termer och kom inte in på vad familjen egentligen hittat på med tidigare, särskilt inte innnan kommunisttiden - men själva känslan av att vara där jag är, med möjligheten att träffa och faktiskt prata med folk om liknande erfarenheter var schysst.

Vistelsen på staffklubbens veranda fortsatte och kom i slag med en konsult som är på ett veckouppdrag i SUK för att styra upp kommunikationer (let's keep it on vague terms). Pensionerad snubbe från England som numera var ledare för ett konsultföretag i branschen, med uppdrag för både privata företag och FN. Han spenderade ca 5-6 månader utomlands - frugan klagade på att de aldrig hade semestrade nuförtiden - och gillade sitt jobb väldigt mycket. Planen efter ABK var ett jobb i USA, nånstans, efter vilket han och frun skulle ta en tripp till Miami och från där (det här kan ha varit ett projekt för framtiden, come to think of it) tura sydöstra delen av landet med en RV (CG: "well, I know that the C [!] stands for caravan, but what about...."[!!!]; RV = "Recreational Vehicle" som britten förklarade för mig, alltså en husbil). Orsaken till att jag säger det här...well, c'mon, snubben verkade riktigt nöjd över sitt tidigare och nuvarande liv och även om det säkerligen var långtifrån det, så lät det riktigt bra i mina öron. Att kunna kombinera ett intressant liv utomlands - nya möten, nya inputs, personlig utveckling - med en bas, en trygghet i den miljö som man känner till allra bäst, där man har de bästa vännerna, sina rötter (skånsk mylla;)), är något som jag väldigt gärna skulle vilja göra.

(Och som en parantes till ovan: brittens företag hade fem anställda, två av vilka var nere i Brunei på ett tvåårskontrakt - uppdraget: att se till att shejkens personliga mobilsystem fungerade som det skulle. Get outta' here!)

Gick just igenom några gamla bilder - visade dem för en kompis - och fick trevliga flashbacks från en svunnen tid. Of course, det är ju som man säger: det är de trevliga stunderna som man kommer ihåg. Tillvaron i helhet, inklusive bad times and feelings glöms bort. Men när man är långt borta i främmande land så är skönt att ha de goda minnena tillhands. Blev med ens väldigt sugen på att gå ner på kontoret och skriva lite, ladda upp några av dessa bilder - vilket jag kan göra under tiden, vänta lite...............................så ja, tillbaka, blev visst lite många bilder med tanke på den långsamma uppkopplingen här, och kanske borde de ha sorterats mera, men what the hell, kan man göra senare.

Det är söndag idag, och djävligt varmt. Sitter i mitt förhållandevis svala kontor - om 25 grader med 95 % luftfuktighet kan räknas som svalt - och tänkte försöka förbereda mig för onsdagens möte. Jag är ganska nervös för det, en del som står på spel, en del som ska bevisas. Jag måste inte minst bevisa för mig själv att jag klarar av UNV och information manager på ett tillfredsställande sätt - så skriver lite anteckningar, gör några slides. Eller ska göra det, senare.

I fredags var vi på opera (!) i Pitsundas kyrka (bild borde finnas på fotosidan, under "Abkhazia" - bilden inte min, inte tagen i fredags). En abkhazisk förmåga har gjort sig känd i Ryssland och beslutade sig för att åtnjuta her people nöjet av att höra henne sjunga. Alls inte dåligt och lagom publikbefriande; Schuberts "ave maria" och några andra operadängor som jag inte känner till namnet på avklarades på 3-5 minuter/sång. Dessutom hade hon med sig en rysk Primadonna som uppenbarligen var världsberömd - hade klarat av La Scala och hela köret, the real Mckoy so to say. Det var en fin föreställning. Och just det, jag träffade på ytterligare en beauty. Presenterades till en niece till en snubbe som jobbar på AIS (UNDPs och min partner i informationscentrum-projektet). Abkhaziska i exil, perfekt behärskning av engelska, studerat i Holland och har en bästa kompis som var svenska, jobbade inom det något vaga området "hospitality" (turism, hotell) och var absolutely striking. Tyvärr, antagligen på grund av den sistnämnda egenskapen, så var det enda jag fick ur mig när vi blev ensamma: "it's too hot in there" (syftandes på kyrkan och föreställningen som jag - efter henne - precis gått ur från) varmed hon (med värme) svarade "yes, too hot" och jag fortsatte min gång, förbi henne, för en nyfiken, obesvärad titt på kyrkans gavel som jag alls inte var intresserad av . Min senare återkomst ledde till inget annat än förstulna blickar (som möttes, iaf en gång, till mitt stora nöje), eftersom flera människor - män, inklusive hennes bror - hade kommit till samma slutledning som oss: "it's too hot in there". Det kändes lite grann som ett förlorat tillfälle, även om det som förlorades i sammanhanget endast var utsikterna till ett längre samtal och något mindre förstulna blickar. Why not "it's getting hot in there, SO take of all your clothes"? - Aj, too far, det hade jag naturligtvis inte in mind, det jag däremot snarare tänkte på var attityden. (Attityden som till exempel är ganska prevalent i "Entourage", rekommenderad och donerad av A., med ett ganska högt underhållningsvärde) Vad jag vill ha sagt är att man kanske skulle ta och våga lite mer? Våga mer i och av stunden? Yes? Yes!

Jag tror jag har fått sting. Solsting. Inget makes sense. Allt är varmt. Kan inte andas. Måste svalka mig, nånstans. Höres!

Mmm, det var ett tag sen jag hörde av mig - till trots välvilliga ambitioner till en början. Har inte riktigt fungerat som jag ska senaste tiden, med vissa anpassningsproblem och allmänt hängig under tropisk hetta och fukta. The horror, the horror of tilltrasslade lakan som snärjer sig kring fuktig kropp , mygg i skytteltrafik inom retsamt hörhåll (bssss....bssss.....bssss) - svårfångade jävlar - och efterföljande (sömn)druckna morgnar. Men, detta om detta. Jag förstår hursomhelst att även om mina väderproblem kan få viss empati från ett värmeslaget Sverige, så lär mina upprepade blogginlägg i ämnet snart bli uttjatade.

Jobbet rullar på, med vissa problem att få info centrumet rullande med dynamisk fart. Big meeting nästa vecka. Och snart web-site aktiv. Men annars allt som vanligt.

Jag tror jag har sett den vackraste kvinnan...jag någonsin sett. Settle down, alla beundrare, jag är inte bortlovad än ;) Hon är i min ålder, svart hår, med grace (walks like an angel), skönhet, två ungar och en svartsjuk abkhazisk äkta man. Så, admiration from afar! Jag börjar dock  bli, till trots min objektifiering av en person jag knappt känner, outhärdligt irriterad med den rådande macho-kulturen här. Om en snubbe rör en annan snubbes snubba, om än bara i dans, så ska ärmarna rullas upp. Om en snubba är skild, hoppar över skaklarna, eller ens bara pratar med en annan utöver det artighetskutymen kräver, så blir hon gärna utstött. Det är ok för männen att hångla upp en besökande ryska, men för kvinnorna att hänga med en turist av motsatt kön....- nejnejnejnej. Vaktstyrkor av kusiner, bröder och pojkvänner kring det flickbehängda dansgolvet, ser till att inget otillbörligt sker. Jag pratar inte av egen erfarenhet - jag hänger mest på rummet mitt - men att bara känna av det korkat stolta sinnelaget hos vissa här gör en förbannad (och frustrerad).

Det finns givetvis fördelar med en sånt här system, typ tryggheten av att veta vad man är och hur man ska bete sig, men just nu befinner det sig hursomhelst inte i balans. På andra platser (vår gender-specialist gav sitt hemland  Armenien som exempel) så hålls liknande familjestrukturer hjälpligt, ytligt på plats samtidigt som prostitution, trafficking, etc. ökar i proportion med ekonomisk utveckling och dubbelmoral. Och även om det än så länge hycklas ganska lite i ABK; man måste t.ex. ta sig över till andra sidan gränsen för att förlusta sig med förtappade flickor, så befinner samhället befinner sig naturligtvis, as always, i en förändringsfas. Snabba pengar, snabba bilar ses redan som det omedelbara uttrycket för lycka. Utan ett demokratiskt, kritiskt granskande samhälle som kan dämpa åtföljande rovgirighet, så lär en macho-kultur följas av en annan, sämre, utan stolthet whatsoever. Därmed inte sagt att det inte finns undantag; några NGOs som arbetar för det civila samhällets uppbyggnad, studenter på (förhoppningsvis) tillfällig sejour på utländska universitet, välmenande biståndsarbetare - upplysning kring hörnet.