CG Bloggin'

För när min blogkvot blir alltför stor - början till en fotosida: http://www.flickr.com/photos/cgerixon/

En rolig grej med grottorna - som annars inte var särskilt roliga - var tåget man fick ta från ingången/huset utanför bergmassivet, från en station, in mot den första grottan, till en annan station. En metro i miniatyr, där man minst anar det...

Efter en lång arbetsdag framför datorn, stillasittande stirrande och knapprande, så blev jag medbjuden till fest med anledning av en lokal NGOs åtta-årsjubileum (eller åttaårs-jubileum...åttaårsjubileum??). Det var en bisarr upplevelse: stor sal, bord längs sidorna, live-musik med allt från Elton John till den senaste ryska slagdängan - högt - och släckt belysning för att skapa stämning. Till trots levande ljus så såg man inte maten; vad jag trodde var potatisgratäng visade sig vara, fritt översatt, pälsklädd fisk. Kombination restaurang och disco, på en samma gång, var dock en väldigt trevlig upplevelse, speciellt sedan både vår värd och MSF (medicins sans frontiers) hade ett väldigt överskott av tjejer. Man är kung på dansgolvet, vare sig man kan eller vill dansa eller ej... Men så till det tråkiga idag: I stort rör det sig om en tillsägning jag fick vad gäller efterlevandet av regler som ter sig otroligt korkade och dogmatiska i förhållande till miljön och personen (mig) de drabbar. Byråkrati suger, min integritet hotas, och jag går och lägger mig förbannad. Tack vare den här bloggventilen känns det iofs lite bättre.

Jag skickar med en bild från grottbesöket förra helgen igen. Hej!

p.s. svar på mejl kommer d.s.

Bear with me, friends and countrymen, I need to speak about tragedy, beauty and architecture again:

Skitbra väder idag, soligt omlott, dramatisk himmel. Jag tog en promenad från downtown Sukhumi mot campen jag bor i utanför stan. Äventyrslystnaden tog överhand och ledde mig astray på en fyra timmars sightseeing-tur över stans gator och torg. En gång måste det ha varit otroligt vackert här. Det finns väldigt många hus i (vad jag tror kallas) nyklassicistisk  och art nouveau-stil (kring sekelskiftet), som dessutom förgrenar sig i ett antal arkitektiska nyanser; Sukhumi och Abkhazien har alltid varit en smältdegel av kulturer - spanjorer, italienare, greker, ryssar, judar, armenier, svenskar (!) och många fler har varit här. Tänk er en stad där havet möter bergen; ett subtropiskt paradis med lummiga trädgårdar och hus med tinnar och torn, balustrader, fontäner, som i etapper, längs serpentinvägar, arbetar sig uppför berget till allt vackra vyer över havet i väst. Det kunde ha varit så fint, men det är så fruktansvärt förfallet - av krig såväl som neglect, vandalisering och stöld. Många hus dignar under sin egen tyngd i frånvaron av armeringjärn, fönster och dörrar, med fundament som är spruckna från jag vet inte vad - kanske granater och fysiskt våld (eller whatever makes stenväggar, stenbalustrader, gator krackelera...jordens rörelser)? Syntesen av bristande know-how och dåligt material, ibland dålig smak, skapar billiga kopior av ställen vars ägare har pengar till upprustning. Och för de flesta andra hus är det redan försent - de måste rivas.

Idag fick jag min första riktiga uppenbarelse/förståelse för vad kriget har ställt till med. Än så länge har jag i min ignorans inte märkt det i folkets sinne (även om jag heller inte befunnit mig särskilt mycket där the real shit is going on), men det gjorde sig fruktansvärt närvarande i dessa förfallna hus, ofta stämplade med hundratals kulhål. Det som har byggts upp under så lång tid med så otroliga resurser (this was, particularly before Soviet times, a playground for the rich); allt arbete och alla idéer som investerats i att så vackert utforma dessa hus; att det har kunnat förstöras så snabbt och lätt är helt enkelt fucking unbelievable.

Jag har varit här mer än en månad nu. Tiden går snabbt och arbetet mitt fortskrider långsamt, långsamt. Till trots vad som sägs ovan, så trivs jag fortfarande. Jag ser fram emot att tillbringa våren och (en del av) sommaren här. Och jag ser fram emot some good dancing, kaféliv, ölhävande och strandhäng i Sverige - civilisationen - i juni...

Härlig dag i dag. Vi åkte på exkursion till ett sanitorium - en gång magnifikt, efter kriget plundrat och totalt eftersatt. Men det var vackert. Och spännande. Jag önskade att jag var 10 år igen och hade hela dagen pa mig att utforska stållet. Jag gjorde mitt bästa som 27-åring under en timme. Trappa upp, trappa ner, ut på taket, genom katakomber, jagade på kossorna, och ramlade ner (nej, nej, still here).

Hans har skrivit en sang. It is very,very good, sa jag tankte utnyttja mojligheten att advertisera har. Bom-bom-bom...excellent! Sag till om nagon vill ha den (Hans? OK?)

Jag kom tillbaka från Tbilisi i onsdags. Tbilisi - huvudstaden i Georgien - är skitig och noisy, ändå det närmaste man kommer civilisationen i den här delen av världen. Men jag vet i fan om jag inte ändå föredrar  Sukhumi...det är fattigt och fortfarande krigshärjat, men som tillfälligt besökande så ser jag en otrolig skönhet i spåren från dess glansdagar. Naturen har tagit över; fartyg ligger och rostar i kajen, vartannan byggnad är en överväxt ruin, hålen i gatorna fylls av ett nästintill ständigt strilande regn. Fast det har gått 12 år sedan det var krig här, så är det fortfarande dagen-efter - tiden står still, få intiativ tas för förändring. Konflikten ligger trots allt och hotar 10 mil söderut vid stilleståndslinjen (även om den nuförtiden begränsas till politiska utspel).

And I like this...? Fortfarande förföljs jag av bilder/ideal som begränsar mitt seende. Det tragiska är vackert; fult och hemskt blir det bara när man själv är direkt drabbad. Jag har aldrig varit i en konfliktzon eller tvingats ge upp hem, ägodelar och leverne. Jag bor på ett skyddat område, i skydd av FN-flagg. I am the bubble-boy.

Som tur är, för tron på min egen empatiförmåga och för den lokala befolkningens situation, så kunde saker och ting varit värre. Det finns gott om mat, folk har numera en viss rörelsefrihet (till Ryssland), och de bor i region som är, well, som jag sagt tidigare, fantastiskt vacker och resursrik. Än så länge har jag inte stött på någon som i själ och hjärta verkar mer olycklig än gemene man i Sverige. Jag begränsas något i vad jag kan säga här - suffice to say att det finns skäl för optimism såväl som pessism vad gäller utvecklingen i Abkhazien och Georgien. Jag hoppas att hjulen börjar rulla snart, att förändring sker så att folk kan bygga upp det som förstörts. Det jag inte hoppas på är en framtida kapitalisering som åtföljs av rovgirighet och ökande inkomstskillnader. Jag såg det i Shanghai, och tyckte mig märka tendenser till det i Tbilisi. Well, jag antar att man ser det i de flesta storstäder. De som inte förmår eller av andra skäl inte får ta del av nyfunna rikedomar, lämnas åt  tiggeri och beroende. Man går förbi och ger lite växel till några. Ofrånkomligen drabbas man av dåligt samvete  för att man inte ger till alla, om inte pengar så, vad fan, ett leende. Ibland institutionaliseras beroende på ett sätt som speglar samhällets tillkortakommande alltför väl: När jag gick på sightseeing i Tbilisi i söndags - trött, förkyld och allmänt sur - så kom en liten kille framspringande till mig, hängde sig i armen och upprepade "money, money, money". Det fanns inget desperat i det han gjorde, när jag lösgjort mig (ganska bryskt, I'm afraid) så sa han något jag inte förstod - något dåligt antagligen - och sprang fram till nästa. Det var hans uppgift och jobb att tigga på det sättet. Till viss del så har han rätt att förvänta sig något av mig, jag har haft fan så mycket bättre förutsättningar än honom i livet, men just i den situation fylldes jag bara av avsmak. Jag vill inte bo i sånt samhälle. Vare sig man vill det eller ej, om man inte är väldigt stark och säker i sin moralfilosofi, så påverkas man så snabbt av sin omgivning - de man inte känner struntar man i.

I Sukhumi är det inte så här, i alla fall inte än och i alla fall inte för mig. Även om jag tjänar på det själv, så gör jag något som i slutändan kommer hjälpa folk. Jag vet också att jag säkert tvingas omvärdera min naiva romantisering av ett fallen civilisation efterhand. Redan i författandet av den här sista paragrafen lyckades jag undertrycka impulsen att skriva  "en ny början" som slutkläm. Men jag kan inte annat än att trivas med stället i sig - här finns en slags massiv, men samtidigt befriande stillhet som man inte ofta stöter på.

Klockan är kvart i ett, natten till fredag, och jag är full som en alika. Kom tillbaka från Tbilisi igår - stad full av avgaser och holes in the street - till vackra, tragiska Sukhumi. Ikväll - Mikael, som en sen uppfyllelse till löftet jag gav till dig inför Shanghai - så har jag sjungit karaoke (bilder kommer snart). Jag är ledsen för att jag inte skrivit mer - det kommer förhoppningsvis i helgen - men jag har suttit alltför mycket vid datorn med jobbigt redigerande för att ha tid och lust för att skriva de bloggar ni förtjänar där hemma. Ikväll är ett undantag, brought upon by my drunkenness - jesus, mary and josef - och i all min tillfälliga bliss så önskar jag alla en väldigt trevlig helg. Jag hoppas att den kommer ge er  samma lycka som den förra. Vi hörs snart. Sleep well you princes and princesses of Malmoe!