Dejt på Spraj
Den senaste i raden av internetcommunities of my liking, om jag kan kalla det det, är Spraydate. Inget att skämmas för, jag lovar. Det finns gott om pretty, popular, good and bad people som frekventerar dejtingsidor. Många som presenterar sig välformulerat, med stil och uppenbar ärlighet. Många som verkligen vill träffa någon, och också - vad jag hört - lyckas med det. Tyvärr lyckas inte jag med det. Det kan vara så att min subtila hint till Zoolanders "Blue Steel"-look i profilbilden är alltför subtil. Eller att min referens i följande presentation till att hårlinjen vid högra tinningen börjar dra sig tillbaka och att jag kammar över kan missförstås. Mina inlägg blir kanske ibland väl fjäskande eller tillspetsade, eller kanske till och med väl personliga. Men jag försöker göra mig hörd och sedd bland alla tusentals konkurrenter och det är svårt. I have to be cutting edge. En edge som har lett till att jag har två inlägg på min gästbok, till skillnad från andras tio-, hundra- och tusental. En av dem från en kompis. Den andra, well, en chans spolierad.
Men det är, som sagt, rätt kul. Att kolla in andras kommentarer i gästböcker. De första trevarna för att bli uppmärksammad. "Hejhej", "Hej, vad söt du är", "annars läget" eller (min favorit) "hoppas du har en trevlig vecka/dag", upprepade om och om igen, blandat med allehanda försök från vissa att komma med "unika" kommentarer - "Hoppar in ett tag *ler och bugar mig*, ser dina fotspår i sanden, [osv]". Ironin och sarkasmen hos många av oss, den som visar på allestädes hyllad, ibland missriktad, självdistans; ta mig fan om jag inte blev utsatt för den igår efter att ha uppskattat någons ganska (annars) coola kommentarer - "Hoppas att du inte varit här för länge. För din egen skull". Jesus.
Jag kommer vara kvar ett tag till. I alla fall till jag efter något misslyckat flörtförsök får tillfälle att yttra den ultimata come-back-kommentaren: "Jaså du vill inte gå på dejt med mig ....[wait for it]....[waiit for it]....Jag beundrar din självkontroll...[Trumslag.]
Men det är, som sagt, rätt kul. Att kolla in andras kommentarer i gästböcker. De första trevarna för att bli uppmärksammad. "Hejhej", "Hej, vad söt du är", "annars läget" eller (min favorit) "hoppas du har en trevlig vecka/dag", upprepade om och om igen, blandat med allehanda försök från vissa att komma med "unika" kommentarer - "Hoppar in ett tag *ler och bugar mig*, ser dina fotspår i sanden, [osv]". Ironin och sarkasmen hos många av oss, den som visar på allestädes hyllad, ibland missriktad, självdistans; ta mig fan om jag inte blev utsatt för den igår efter att ha uppskattat någons ganska (annars) coola kommentarer - "Hoppas att du inte varit här för länge. För din egen skull". Jesus.
Jag kommer vara kvar ett tag till. I alla fall till jag efter något misslyckat flörtförsök får tillfälle att yttra den ultimata come-back-kommentaren: "Jaså du vill inte gå på dejt med mig ....[wait for it]....[waiit for it]....Jag beundrar din självkontroll...[Trumslag.]
I remember Sjöbo
Var i min barn- och ungdoms hood idag och igår. Sjöbo. Ringer en klocka hos många kan jag tänka, ja. Hursomhelst, för första gången på mycket länge så tog jag en liten promenad genom byn. Det är fan vad korta avstånden är. För femton år sen sprang man ute med gänget [eller ja, egentligen bara en person] och utforskade olika delar av Sjöbo. Genom folks trädgårdar och så. Coolt. Det var äventyr, spänning, och sommarkvällen tycktes aldrig ta slut. Världen låg öppen för oss att upptäcka, framtiden likaså. Jag sett min fair share av den globala scenen sen dess. Min polare gick tyvärr bort innan han fick göra likadant. Så många drömmar och förhoppningar som infriats och grusats. Och sen är man back, följandes nästan samma fotspår [inte genom folks trädgårdar då]. Mycket har förändrats, men det känns som det borde märkas av mer, hos mig och hos min omgivning. Avstånden exkluderat då. Tog fan bara 5 minuter att gå från syrrans till ICA-handlarens igår och det är igenom halva stan.
This is England.
Just got back from seeing "This is England". Beautifully told in its realism; about the goodness of people - at least in some, unfortunate individuals - corrupted by ill surroundings.
In short, it's about skinheads, a boy's need for role models, and xenophobia in working class, Thatcherian England. In one scene the skinheads-turned-bad attend a National Front meeting, where a polished politician agitates against immigrants. Afterwards, one of the side characters, waivering on what gang to be in, asks one of the main characters - "do you believe in that bullshit?". A valid question still, no? Even in middle-class, wealthy Scandinavian countries, judging from recent election results. Peace, love, happiness, aight?
In short, it's about skinheads, a boy's need for role models, and xenophobia in working class, Thatcherian England. In one scene the skinheads-turned-bad attend a National Front meeting, where a polished politician agitates against immigrants. Afterwards, one of the side characters, waivering on what gang to be in, asks one of the main characters - "do you believe in that bullshit?". A valid question still, no? Even in middle-class, wealthy Scandinavian countries, judging from recent election results. Peace, love, happiness, aight?