CG Bloggin'

Mitt jobb har sina fördelar - tex en morgontur till Novyy Afon för att kolla på möbler till kontoret. Och lo and behold, en av Stalins fem sommarstugor råkade befinna sig på samma inhägnade område/reservat som fabriken.

Stalin was a crazy motherfucker. Jag kan inte tänka mig att han hade så mycket tid över till semestrande, men det verkar som att Akkhazien var en favoritregion när han väl tog sig tid. Den här "dachan" ligger på en höjd med fantastisk utsikt över Svarta Havet. Vår möbelleverantör känner administration för stället, slog en signal och fixade in oss för en kort rundtur. Ett mindre palats, med inredning i tiotalet olika träslag, kristallspeglar (som guiden visade oss: man kan stå väldigt nära en icke full body mirror och ändå se hela figuren; svårt att förklara, men det är top notch material), king-size biljardbord, med mera,  allt i en överraskande smakfull design. Det finns många historier om honom värda att återberätta, men för att kort nämna några: Stalin var paranoid till den grad att han växlade säng och sovrum flera gånger per natt, (föredrog ibland divan istället för säng); han målade (iaf) just den här dachan i grönt så att den skulle smälta in med den omgivande grönskan; och lät pumpa upp saltvatten från en halv kilometer ner, för att - så att säga - kunna ta ett bad i Svarta Havet. Naturligtvis växlade han mellan hus under sina vistelser i Abkhazien, allt för att undkomma sina verkliga och påfunna fiender.

Men det mest intressanta med vår utflykt var nog den korta promenad vi tog upp till en utsiktsplats i tre våningar, insprängd i bergväggen ovanför huset.  En undanskymd, övervuxen stig, slingrar sig uppför berget med återkommande borteroderade stycken, som tvingar fram en vådlig diagonal forcering av jordbrant för framgångsrik bestegring . Men målet är väl värt mödan. Byggd i nyklassicistisk stil - Stalins favorit - med rejälva stenvalv och balustrader, flagnande  väggar, omlott mosaikklädda, och en million-dollar view över grönskande kullar och skimrande hav (yes, THAT poetic!), så lämnade sajten en långtifrån oberörd. Framförallt så infann sig en påtaglig känsla av vara nära historien  - utan mellanled av kommersiell upprustning och revisionistisk finputsning. Jag gick bokstavligen talat i Stalins fotspår. Associationer till Tolkiens Sagan om Ringen gjorde sig påminda igen (jag tror jag haft liknande tidigare, no?): jag föreställde mig Stalin vandra upp till sitt lilla avskilda smultronställe för att samla kraft för kommande maktspel, likt Sauron gick vägen från Barad-Dûr till Domedagsbergets hetta för att kontemplera sitt kommande öde. Jag är medveten om att flertalet som läser det här inlägget  inte har möjlighet att associera i samma banor  (Tolkienfans around the world, Unite! ), och att liknelsen är tämligen abrupt, och lite smårolig (till och med för en tidigare fantasy-nörd som jag själv) - men jag hoppas att ni förstår ändå. (Stalin and Sauron - big guy in beginning of movie depiction, also big vagina-looking eye throughout the movie - is like the same person! And I am like Frodo, with a mission to rid the world of its communist left-overs, through telling the story and, well, just being a well-meaning volunteer aid worker ;)

Som ni förstår så börjar jag bli trött. Jag har haft en bra dag. Jag har känt historiens vingslag. Jag hade ingen kamera med mig - kände mig naken, men kanske något mer närvarande. Och tiden går, människor blir äldre och visare - tex Anna-Karin idag - hjärtliga gratulationer! - och, som sagt, Pia på torsdag - broderliga lyckönskningar!

p.s. om ni kollar in "man med solglasögon" så ser ni en byggnadskonstruktion i bakgrunden. vi var där föregående helg. gammal fästning - agu beida or something. this is the hiking party. d.s.

Jag har fortfarande inte skrivit om hur en vanlig dag som FN-praktikant ter sig. Well, eftersom huvet mitt känns alltmer mushi-mushi och unclear, så försöker jag på mig en enkel, praktisk beskrivning av en sådan - förhoppningsvis utan att bryta några säkerhets-/tystnadspliktregler:

Jag bor i byggnaden bredvid kontoret och behöver inte gå upp förrän 9.20, med jobb beginning 9.30. Jag kommer dit, tar mig en kopp te, snackar lite med personalen, kollar mejl, blogg osv. Vid 10.00 kör jag igång på allvar, t.ex. med möten/intervjuer, rapportskrivning,  redigering av information, the works. Eftersom jag inte äter frukost, så väntar jag otåligt på att restaurangen öppnar vid 13.00 (!). Efter en laddning rysk husmanskost - borstj, biff, potäter, ris, kyckling (yes, i still eat it), sallad, gulasch, och en massa annan tung mat, två gånger dagligen, varje dag, samma ställe, vecka ut, vecka in, Gud vad jag saknar en enkel baguett, sushi, dumplings, hamburgare, fisk (inte den färska med ögon och tail, utan den anonyma fiskblocksvarianten...i senapssås, med potatis) osv. - så tar jag mig en liten promenad längs M27 (vägen i Abkhazien), kommer tillbaka till kontoret strax innan 14.00, fortfarande däst och dåsig, ibland till den milda grad att jag faktiskt tar mig en tupplur (don't tell my people!). Hursomhelst, jag är trogen min post och mina uppgifter, så allt som oftast tar jag igen senfärdighet under dagen med en snittad övertid till 19.00-20.00 på kvällen. Så iväg till kvällsmat och, om jag har tur, happy hour och karaokekväll. Min senaste favorit, en av få sånger jag kan ta mig an pga begränsningar i mitt röstregister, är "Can't take my eyes off of you...you're just to good to be true.......I love you baby, and you know its quite alright, to love you baby....daddadaddadad". (Fick 69 av 100 vid senaste mätningen...."not bad" som maskinen säger.)

Det var en vanlig vardag på Aitar Hotel, Sukhumi, Abkhazien (de facto självständigt). Inom kort ska jag flytta ner till stan och nya lokaler. Informationscentrumet - med bibliotek, databaser och hemsida - ska snart till att öppna. Inte utan viss stolhet kommer jag inom kort trycka upp visitkort saying "Carl-Gustaf Eriksson, Information Manager". Jag har naturligtvis ingen reell makt eller beslutanderätt, men å andra sidan kan jag som verkställande tjänsteman idka visst inflytande över hur centrumet gestaltar sig. Yeessssss. Det praktiska ansvaret finns där - ett ok, som trots allt är ganska tillfredsställande. Något lär jag lära mig av erfarenheten.

Helgerna är sig också ganska lika, som jag skrivit om tidigare: typ varannan fredag sauna på fredagar; oftast marknad på lördag dag, fest/middag på kvällen; och hike med dvd-kväll på söndag. Den här helgen är ett undantag - dåligt väder, ingen hike, ingen sauna, ganska tråkig middag, och en månadsrapport som är due imorrn - och jag kände mig mestadels håglös och trött på stället. Jag saknar mycket, däribland vänner, mat och generell atmosfär från Malmö, Sweden. Jag saknar, don't laugh, popkulturella referensramar - prisa Gud, att jag fick med mig det mesta av Andreas mediabibliotek innan jag åkte. Men  discodancing, biokvällar, finkultur (ok, jag har aldrig varit bevandrad vad gäller konst och prosa, men nu saknar jag det..), bra café med god fika, snygga grejer (här är det antingen tragiskt och vackert förfall, eller nouveau-riche, plastigt bad taste som gäller), och...jag klagar för mycket. Mycket har sin grund i att jag varit här i snart två och halv månad. Jag ska till Tbilisi på onsdag. Det är inte den bästa av städer, men iaf kommer resan medföra en välbehövlig change of atmosphere. Jag hoppas på förnyade krafter med vilka jag kan och vill utforska Abkhazien med samma nyfikenhet som jag hade i början. Detsamma gäller bloggskrivandet. Detsamma gäller min egen syn på de enorma möjligheter som getts mig iom den här praktiken. Well, enorma och enorma, allting är relativt, karrärmöjligheterna är goda men i sig inte en garant för happiness....No, no, happiness kommer t.ex. från förmågan att begagna sig av situationen och ta tillvara på erfarenheter, så - ryskinlärning, ansvarstagande, planering, analys, reflektion, och en massa, massa nätverkande (utan för mycket yta!) är vad som kommer gälla. Och så turkiskt bad på fredag, svenska köttbullar till helgen.

Grattis till syster Pias bemärkelsedag på torsdag!         

God har kant sig dryg och irriterad de senaste dagarna. Tendenser till hybris har markts. Del av forklaringen kommer fran en fruktlos, losing, kamp mot en loppcirkus och - och, och, och - en invasion av tre kackerlackor, kanske fler, i hotellrummets annars sa trygga sfar. I sin frustrerande otillracklighet har God havdat sig var det ar mojligt, daribland pa den har bloggen. This will stop. Problem is recognised. I know now how to fight the bugs ;)

Idag ar internationella kvinnodagen. Jag har aldrig riktigt uppmarksammat den tidigare, shame on me. Har uppmarksammas den valdigt mycket, mest som en hyllning till kvinnan med blommor och blad. Jag hade for mig att det mer var en hyllning till jamlikhet och kvinnokamp, men vad fan; uppskattning ar uppskattning -och  vi har ju trots allt fodelsedagar, morsdag, farsdag och vanligtvis 364 mansdagar ;) - sa till den som kanner sig traffad, med hjalp av ett daligt oversatt citat fran Abhaziens politiske (de facto) ledare:

"Let me congratulate sincerely You with the beautiful spring holiday - March 8.  Our life
without your kindness, love, aspiration to  make life warm and comfortable can not be
imagined"

I am God. This is my blog. Och jag tar mig ratten (a med 2 prickar) att redigera bort allt som utgor (o med 2 prickar) ett hot mot dess huvudsakliga narrativ - the life of CG. Hoppas att ni inte misstycker.

Mycket fint väder idag! Det här är på väg nerför en av Novyy Aphons mindre toppar efter en schysst eftermiddagsutflykt. Inga bilder kan göra utsikten rättvis. Tar med den här istället, eftersom snubben iaf på nära håll såg riktigt cool ut - all in black med reflekterande solglasögon, big, bad beard, och ett hjärtligt leende...

Nej, nu skojar jag...men det här stället ligger iofs inte mer än 100 meter från hotellet jag bor på. Jag har precis bytat (yes, bytat är ett ord, vissa säger bytt!) rum och har numera viss utsikt över havet. Tyvärr stör ett antal närliggande pine trees bilden som skulle kunna bevisa det...

So, I was at this meeting last week - a morning brief by and for the staff of the military observer mission here. En stor, snaggad snubbe fran Ukraina var nytillkommen till ganget och holl en kort introduktion pa stapplande engelska om sin bakgrund. It was like seeing Mary Shelley's monster come alive - a being new to world, thrown into the limelight, fearful of the reception it would receive when all  eyes were cast on him. Lyckligtvis sa ar observatorerna vana vid framforallt spraklig osakerhet, sa jag tror nog han fick bade empati och acceptans; jag tyckte mig hora en suck av lattnad fran bade publik och talare nar presentation var klar.

What is it that makes us so insecure in certain situations, and so confident in others? Jag sag snubben igar igen vid biljardbordet. He watched the game, not very impressed by the playing Trinidad-Tobagoans' consistent fumbling; where we laughed, he kept silent. Sa blev det hans tur. There was such beautiful intention in his play. Han gick runt bordet, forsokte hitta de ratta vinklarna, stannade till och synade en forestalld bollbana, bestamde sig och stallde sig i position med en snabb fram-och-tillbaka-rorelse av biljardkon, siktade och stotte bollen i hal. He went through the same procedure 4 or 5 times, always with the same result, until he faced no other alternative than to tuck the white ball securely in between two other balls, beyond his opponent's incapable reach. 

I nasta omgang sa lyckades hans medspelare fa i den svarta bollen sa att de bada hogst ofortjant fick erkanna sig besegrade. Did it matter? Ifraga om skicklighet var det inget snack om vem som var den basta spelaren. Still, I feel this player wanted to win as a way to prove himself. Han var saker i spelet, men inte i sin omgivning. His opponents laughed at their own game and their undeserved win, and they were confident in doing so because to them the outcome did not matter. Han drog sig tyst tillbaka for att titta pa nasta match, synbart besviken.

I don't think there is a strictly causal relationship between capability and confidence. Jag har sett flera exempel, om an inte har, av folk som ar dumma som span men har varldens sjalvfortroende. Ignorance is a bliss ;) Det som stor mig ar att det finns sa manga talangfulla manniskor som ar osakra i sitt varande - alltid, inte bara nar de stalls infor en ovan situation - till trots att de har fundament att bygga en hel och sjalvsaker manniska pa. Myself, I feel confident with some people, in some situations, doing some things. Jag haller helst mina tvivel och forhoppningar for mig sjalv, men jag kan val erkanna att det finns utrymme for forbattring. When I'm drunk I play a mean game a pool.