Ehhh...brygga!
Room with a view
mama liiga
Snö, palm, bro
Third floor hallway
"Have you seen him? Have you seeeeen Jeesus?
Jag har inte upplevt särskilt många ögonblick och situationer i mitt liv då verkligheten överträffat fantasin. Alltför många välgjorda filmer, böcker och bilder under åren har lett till en viss känslomässig stoicism inför möten med och i vardagslivet. Det är inte så att jag inte tycker om vissa situationer och sammanhang mer än andra, eller att jag inte längre förmår att bli överraskad. Det handlar om att ställas inför något och, i väldigt enkla ord, bli missnöjd med vad man ser för att man förväntat sig mer. Oftast är det en tidsbegränsad känsla: efterhand som man lär känna en miljö, och tar in detaljer som inga förutgivna bilder kan spegla, så yes - då brukar också verkligheten bli bättre. Men då handlar det egentligen inte om en sann jämförelse, no, utan mer om att fantasi och dikt inte räcker till i längden?
Innan jag kom till Sukhumi så läste jag så mycket så möjligt som nätet hade att säga om staden och regionen. Jag hittade en "documentaire" gjord av några snubbar - Eric och Dov - som var här för några år sen. Som bra författare ska kunna göra, så lyckades de beskriva och ta fram det mest essentiella, bra som dåligt, från sina äventyr, och visst tedde sig Abkhazien för mig om möjligt än mer exotiskt och spännande. Men när jag kom hit så blev jag inte särskilt blown-away. Idealet var där och verkligheten var för omfattande för att jag skulle kunna förstå alla de nyanser som kunde gjort den bättre. Dessutom var deras bild byggd på andra premisser, begränsad till exempel som de fann intressanta. Jag förstod kanske inte för att min perceptionsförmåga skiljer sig från Eric and Dovs. Det finns säkert väldigt många förklaringar. Efter tio dagar i "paradise lost" så börjar jag skapa mig en bild som skiljer sig något från deras, som bygger på mina egna erfarenheter. Den har potential till att bli fantastisk. Mycket beror på ett exempel, en symbol av Abkhaziskt liv, som jag stötte på förra veckan, överraskande nog. Min tilltro till att världen och verkligheten alltid kommer innhålla stunder av omedelbar förundran har väckts.
This is what happens: Vi stannar vid vad man kan kalla en abkhazisk vägkrog med "etnisk" mat på menyn. En liten stuga gjord av bambu - ett mellanting av gammaldags vilda västern-salong och kinesiskt tehus - inuti med rustik inredning kring ett kök bestående av gryta över eld. Även om byggnaden är nog full av springor och hål, så är den mörk och blir snart rökfylld - känslan av vindskydd och camping är påtaglig. I folkmun kallas ett sånt här ställe "mama liiga", uppkallad efter huvudrätten i abkhaziskt kök - en majsvälling som ser ut som mannagrynsgröt, med ganska smaklös grund , som smaksätts med lite salt och två rejäla instuvade getostskivor. Lägg därtill rökt kött, chilikryddad vitkål och ett par huttar akkhaziskt brännvin, så har ni en riktigt god måltid.
Jag hoppas att ni kan någorlunda föreställa er atmosfären i restaurangen, för det är nu det händer: verklighetens triumf över föreställning; en plötslig gudomlig vision. Jag sitter vänd mot utgången, dörren slås upp och där - som en jättelik skugga vilken suger åt sig allt ljus från öppningen och världen utanför - står tomtens onda tvillingbror. Helt klädd i svart, med långt tovigt, grått hår och ett guldsmycke kring halsen, så är det dithän som tankarna kring denna varelse för en den första adrenalinstinna ("fly, fly, för allt du är värd") sekunden. But lo, he speaks, något i stil med - först på ryska till restaurangägarna och vår tolk, därefter på engelska till oss - "hello, nice to meet you" . Rösten är mild, nästan kvinnlig, och hans gestalt utstrålar en trygghet som försäkrar mig att allt ("så ja, så..") kommer bli bra. Det är inte djävulen i förklädnad, eller något av hin håles sändbud, utan tvärtom en av Guds heliga företrädare: en grekisk-ortodox präst från det närliggande munkklostret. Vår tolk känner honom från sin universitetstid och studier i linguistik. Under samtalet som följer känner jag vördnad och tacksamhet över att vara i just den här situationen. Det är inte så mycket vad han säger, snarare hur han gör det; respekten han möts av från abkhazierna i rummet smittar av sig; kontrasten mellan hans mäktiga uppsyn och den uppriktiga värme han ger ifrån sig, tillsammans med 3 glas brännvin i ett rökfyllt rum, gör mig nästintill till en troende man. Det här är vad man lever för, barnslig förtjusning över allt som finns att se och upptäcka i världen. Så här i efterhand kommer jag att tänka på en liknande situation jag upplevt, för många år sedan. Kanske är det något jag drömt, men jag är 3 år, firar jul någon annanstans än hemma och ser med skräckblandad förtjusning tomten för första gången - den riktiga tomten alltså. Same, same, but different, and wow!
Andy, Maria, och alla hjälpredor: lycka till med flytten! Vi hörs.
Innan jag kom till Sukhumi så läste jag så mycket så möjligt som nätet hade att säga om staden och regionen. Jag hittade en "documentaire" gjord av några snubbar - Eric och Dov - som var här för några år sen. Som bra författare ska kunna göra, så lyckades de beskriva och ta fram det mest essentiella, bra som dåligt, från sina äventyr, och visst tedde sig Abkhazien för mig om möjligt än mer exotiskt och spännande. Men när jag kom hit så blev jag inte särskilt blown-away. Idealet var där och verkligheten var för omfattande för att jag skulle kunna förstå alla de nyanser som kunde gjort den bättre. Dessutom var deras bild byggd på andra premisser, begränsad till exempel som de fann intressanta. Jag förstod kanske inte för att min perceptionsförmåga skiljer sig från Eric and Dovs. Det finns säkert väldigt många förklaringar. Efter tio dagar i "paradise lost" så börjar jag skapa mig en bild som skiljer sig något från deras, som bygger på mina egna erfarenheter. Den har potential till att bli fantastisk. Mycket beror på ett exempel, en symbol av Abkhaziskt liv, som jag stötte på förra veckan, överraskande nog. Min tilltro till att världen och verkligheten alltid kommer innhålla stunder av omedelbar förundran har väckts.
This is what happens: Vi stannar vid vad man kan kalla en abkhazisk vägkrog med "etnisk" mat på menyn. En liten stuga gjord av bambu - ett mellanting av gammaldags vilda västern-salong och kinesiskt tehus - inuti med rustik inredning kring ett kök bestående av gryta över eld. Även om byggnaden är nog full av springor och hål, så är den mörk och blir snart rökfylld - känslan av vindskydd och camping är påtaglig. I folkmun kallas ett sånt här ställe "mama liiga", uppkallad efter huvudrätten i abkhaziskt kök - en majsvälling som ser ut som mannagrynsgröt, med ganska smaklös grund , som smaksätts med lite salt och två rejäla instuvade getostskivor. Lägg därtill rökt kött, chilikryddad vitkål och ett par huttar akkhaziskt brännvin, så har ni en riktigt god måltid.
Jag hoppas att ni kan någorlunda föreställa er atmosfären i restaurangen, för det är nu det händer: verklighetens triumf över föreställning; en plötslig gudomlig vision. Jag sitter vänd mot utgången, dörren slås upp och där - som en jättelik skugga vilken suger åt sig allt ljus från öppningen och världen utanför - står tomtens onda tvillingbror. Helt klädd i svart, med långt tovigt, grått hår och ett guldsmycke kring halsen, så är det dithän som tankarna kring denna varelse för en den första adrenalinstinna ("fly, fly, för allt du är värd") sekunden. But lo, he speaks, något i stil med - först på ryska till restaurangägarna och vår tolk, därefter på engelska till oss - "hello, nice to meet you" . Rösten är mild, nästan kvinnlig, och hans gestalt utstrålar en trygghet som försäkrar mig att allt ("så ja, så..") kommer bli bra. Det är inte djävulen i förklädnad, eller något av hin håles sändbud, utan tvärtom en av Guds heliga företrädare: en grekisk-ortodox präst från det närliggande munkklostret. Vår tolk känner honom från sin universitetstid och studier i linguistik. Under samtalet som följer känner jag vördnad och tacksamhet över att vara i just den här situationen. Det är inte så mycket vad han säger, snarare hur han gör det; respekten han möts av från abkhazierna i rummet smittar av sig; kontrasten mellan hans mäktiga uppsyn och den uppriktiga värme han ger ifrån sig, tillsammans med 3 glas brännvin i ett rökfyllt rum, gör mig nästintill till en troende man. Det här är vad man lever för, barnslig förtjusning över allt som finns att se och upptäcka i världen. Så här i efterhand kommer jag att tänka på en liknande situation jag upplevt, för många år sedan. Kanske är det något jag drömt, men jag är 3 år, firar jul någon annanstans än hemma och ser med skräckblandad förtjusning tomten för första gången - den riktiga tomten alltså. Same, same, but different, and wow!
Andy, Maria, och alla hjälpredor: lycka till med flytten! Vi hörs.
Hike in the mountains above Sukhumi
En turists klagan...och hyllning
En lang dag framfor datorn, inga speciella happenings - idag har varit en normal dag. Inga moten med generaler, inga flygningar over krigszoner eller bilande langs clearade minstrak. Inte ens movienight eller bastubad. En helt javla normal mandag i en bortglomd semesterort. Jag gick till gymmet och kom pa varfor jag inte gor det hemma. D ar skittrakigt. Jag at en pasta och biff till middag - inget speciellt. Gick hem och droppade revaxor i oronen, jag hor inte sa bra. Det har ar saker som jag inte vill eller ska skriva i en blogg, men som jag gor nu, som en backdrop till:
Att Sukhumi ar valdigt mycket vardag och arbete, till trots att sammanhanget ocksa ar otroligt vackert, tragiskt, storslaget, depraved och sonderslaget och med enorm potential. Men att det jag gor nu, aven om det kanns trakigt ibland, ocksa ger mig otroligt mycket. Jag redigerar ett paper som de flesta NGOs och andra organisationer kommer att lasa och dra atminstone lite nytta av. Detsamma galler for det kommande informationscentrumet i annu hogre grad. Jag pluggar en halvtimme ryska var kvall, forutom det jag hor under dagarna, och lo and behold, nagot av det borjar faktiskt fastna. Under min revaxorstund hann jag ocksa lasa lite i en vanlig bok, vilket jag gjort alldeles for lite under mina ar i arbetsloshet/mejeriarbete. Och sen rundar jag med en nan timme framfor 'how I met your mother" (compliments of Andy). Mitt sociala liv, well aven om jag gatt pa hikes och hangt med nagra int. NGO-arbetare har, och tar en ol eller tva i campens bar, sa kan det inte jamforas med Malmolivet och er dar hemma. Men den det ar en borjan, och Tbilisi hagrar alltid med sitt nattliv (trodde aldrig jag skulle saga det...) Jag forsoker skriva logg och vad jag kan pa den har bloggen, men jag hoppas ni forstar om kvaliteten pa grund av lite tidsbrist och mycket datatrotthet inte kanske blir den basta... Men sammantaget - kort sagt - sa ar jag tacksam over att vara har.
Ta det lugnt i snon och kylan. Ga pa bio, at mjolkchoklad och ahlgrens bilar, fika, dansa, lyssna pa bra musik, enjoy!
Att Sukhumi ar valdigt mycket vardag och arbete, till trots att sammanhanget ocksa ar otroligt vackert, tragiskt, storslaget, depraved och sonderslaget och med enorm potential. Men att det jag gor nu, aven om det kanns trakigt ibland, ocksa ger mig otroligt mycket. Jag redigerar ett paper som de flesta NGOs och andra organisationer kommer att lasa och dra atminstone lite nytta av. Detsamma galler for det kommande informationscentrumet i annu hogre grad. Jag pluggar en halvtimme ryska var kvall, forutom det jag hor under dagarna, och lo and behold, nagot av det borjar faktiskt fastna. Under min revaxorstund hann jag ocksa lasa lite i en vanlig bok, vilket jag gjort alldeles for lite under mina ar i arbetsloshet/mejeriarbete. Och sen rundar jag med en nan timme framfor 'how I met your mother" (compliments of Andy). Mitt sociala liv, well aven om jag gatt pa hikes och hangt med nagra int. NGO-arbetare har, och tar en ol eller tva i campens bar, sa kan det inte jamforas med Malmolivet och er dar hemma. Men den det ar en borjan, och Tbilisi hagrar alltid med sitt nattliv (trodde aldrig jag skulle saga det...) Jag forsoker skriva logg och vad jag kan pa den har bloggen, men jag hoppas ni forstar om kvaliteten pa grund av lite tidsbrist och mycket datatrotthet inte kanske blir den basta... Men sammantaget - kort sagt - sa ar jag tacksam over att vara har.
Ta det lugnt i snon och kylan. Ga pa bio, at mjolkchoklad och ahlgrens bilar, fika, dansa, lyssna pa bra musik, enjoy!
Ryska möten..
I två dagar har vi farit Abkhaziens land och rike runt för att träffa lokala administrationer. Bistra män i svart skinnajacka och skinnkeps möter oss i överdimensionerade kontor - Soviet-style - och med tolk försöker chefen övertyga dem om att löften och projekt som långsamt mals genom FN-byråkratin kommer att infrias. Svaret blir: ge oss pengarna, vi vet vad vi ska göra själva! Dialogen mellan ett UNDP som fokuserar på ett botten-upp perspektiv - uppmuntra lokala organisationer och föreningar, ge pengar direkt till det civila samhället - och stolta, envisa politiska ledare som tror framförallt på sin egen förmåga, särskilt efter och på grund av den självständighetskamp de fört (och fortfarande inte kan vara säkra på), är svårgenomförd och knappt kompromissvillig. Och där sitter jag, i ett svinkallt kontor, i en nergången, jättelik byggnad, i ett samhälle tömt på folk (Tkvarcheli - gruvstad, en gång med 80 000 boende, nu 6 000...och ett turkiskt gruvföretag som tar den mesta profiten misstänker jag) i skottlinjen av ryska svador. Bisarrt och surrealistiskt, tråkigt (möten är alltid tråkiga...) i en fantastiskt spännande och för mig exotisk miljö. (Och för att klargöra min roll: Jag är än så länge inget mer än Carl-Gustaf, "the new intern"...att jag följer med på dessa möten handlar mest om att känna av atmosfären.)
Men den ryska gästfriheten, ojoj. Underbar soppa kallad "salendka" eller något, ett antal snapsar som trugas på en (how can you say no...:-) och efter den lunchen sov jag som en bebis. It's the russian way! Da, I like.
Andreas: jag fick din och Marias överraskning, och tack, det värmde! Jag kryssar av dagarna i almanackan...
Mikael: vad har du för e-post?
Jag har fått en FN-adress! Mejla inte, den verkar rätt svåråtkomlig och adressen...well, jag fick inte riktigt som jag ville: [email protected] jag har en FN-adress!
Men den ryska gästfriheten, ojoj. Underbar soppa kallad "salendka" eller något, ett antal snapsar som trugas på en (how can you say no...:-) och efter den lunchen sov jag som en bebis. It's the russian way! Da, I like.
Andreas: jag fick din och Marias överraskning, och tack, det värmde! Jag kryssar av dagarna i almanackan...
Mikael: vad har du för e-post?
Jag har fått en FN-adress! Mejla inte, den verkar rätt svåråtkomlig och adressen...well, jag fick inte riktigt som jag ville: [email protected] jag har en FN-adress!
Sukhumi beginning...
What a day! I'm so busy right now, can't really talk...;)
Nej fan, en sak som slar mig genast ar att det borjar bli svarare att prata svenska, om ni forstar vad jag menar. Engelska, ryska, tyska, franska, campen jag bor och arbetar pa ar ganska internationell. Annars, well, det ar som vanligt valdigt manga intryck att forsoka smalta. Igar flog jag in fran Tbilisi. Just den dagen skulle alla hojdare ha ett mote i Sukhumi, sa med oss fanns FNs hogsta representant i landet ("Special Representative of the Secretary General", nr 2 i FN-hierarkin vad jag forstar), overbefalhavare for de militara observatorer, plus radgivare osv. Vi var inte mer an 10 pers pa ett litet plan/helikopter, sa visst blev d lite intimt; SRSG bjod mig pa en tic-tac :-) Om jag vetat mer om kontexten jag ska arbeta i, om jag verkligen kunnat forsta vilken otrolig miljo som jag befinner mig i, sa skulle jag sjalv blivit mer imponerad. (Men jag gissar att det finns vissa - Anna och Joe - som garna bytt plats med mig pa planet, no?) Samtidigt ar det d som ar grejen, man kommer till en ny plats och valdigt snabbt anpassar man sig -vardagen trader in och alla "wow" och "coolt" blir forpassade till en framtid av trevliga minnen. Och aven om jag kommer lara mig valdigt mycket under min tid har, sa har jag redan pa kann hur svart det kan bli att leva har. Det ar mycket arbete och lite aktiviteter att ta sig for pa fritiden. The Malmo Golden Days kanns langt, langt borta nar man sitter ensam pa ett slitet enkelrum utan varme pa ett hotell som sag sina gyllene dagar for femton ar sen. Med det vill inte saga att jag kommer vara ensam har eftersom det finns nog med trevligt folk har med vilka man kan...well, jag vet som sagt inte an vad folk egentligen gor har for fun, men hursomhelst; kort sagt sa har jag kanske inte sa mycket till gemensam kulturell referensram med snubbarna har. Men praktiken - den lar bli riktigt intressant!
Jag ska forsoka skriva lite mer sammanhangande bloggar hadanefter. Men nu, en viktig middag med tjefen, va, maste kila...;)
en riktig skanemejerihalsning: ha det bra!
Tired intern arrives...
Jag har anlant och lo and behold - redan ar jag ute pa natet. Fick sova lite pa hotell i stan innan jag nu under eftermiddagen introducerats till FN-husets personal. Som ett vanligt kontor, inget speciellt (forutom da att de tex har ratt sa manga sakerhetsansvariga, ledda av Bogdan - scarfaced over halva ansiktet fran jag vet inte vad). Lots av Georgian honeys, dock lite aldre och ganska mycket gifta. Tbilisi i sig ar fint; de renoverade husen langs paradgatorna utmarker sig med annorlunda arkitektur som jag forhoppningsvis kan komma tillbaka till, bakgatorna ar halfyllda och kantas av valdigt slitna bostader. Jag ar trott och fortfarande illamaende fran gardagens flygtur och hoppas pa att snart komma tillbaka till hotellet. Imorgon bar det ivag till Sukhumi - halva vagen med propellerplan, resten med helikopter....booyaka!!!
I'm leaving on a jetplane, don't know when I'll be back again...
Jovisst vet jag det, den 15 januari kring middagstid kommer jag tillbaks. Men just nu är det avfärd som gäller - 20.00 från Kastrup, booyaka! I'm in the Zone!
Jag hoppas att jag kommer ha tid och bra uppkoppling nog för att blogga som sig bör, men det kan dröja ett tag. Mejla och skriv vad ni kan under tiden. Take care!
Jag hoppas att jag kommer ha tid och bra uppkoppling nog för att blogga som sig bör, men det kan dröja ett tag. Mejla och skriv vad ni kan under tiden. Take care!
OBS! En vecka till nypremiär av blogg!
Vad sägs om CG in Georgia - the Abkhazia internship/adventure/chronicles?