CG Bloggin'

Jag har inte upplevt särskilt många ögonblick och situationer i mitt liv då verkligheten överträffat fantasin. Alltför många välgjorda filmer, böcker och bilder under åren har lett till en viss känslomässig stoicism inför möten med och i vardagslivet. Det är inte så att jag inte tycker om vissa situationer och sammanhang mer än andra, eller att jag inte längre förmår att bli överraskad. Det handlar om att ställas inför något och, i väldigt enkla ord, bli missnöjd med vad man ser för att man förväntat sig mer. Oftast är det en tidsbegränsad känsla: efterhand som man lär känna en miljö, och tar in detaljer som inga förutgivna bilder kan spegla, så yes - då brukar också verkligheten bli bättre. Men då handlar det egentligen inte om en sann jämförelse, no, utan mer om att fantasi och dikt inte räcker till i längden?

Innan jag kom till Sukhumi så läste jag så mycket så möjligt som nätet hade att säga om staden och regionen. Jag hittade en "documentaire" gjord av några snubbar - Eric och Dov - som var här för några år sen. Som bra författare ska kunna göra, så lyckades de beskriva och ta fram det mest essentiella, bra som dåligt, från sina äventyr, och visst tedde sig Abkhazien för mig om möjligt än mer exotiskt och spännande. Men när jag kom hit så blev jag inte särskilt blown-away. Idealet var där och verkligheten var för omfattande för att jag skulle kunna förstå alla de nyanser som kunde gjort den bättre. Dessutom var deras bild byggd på andra premisser, begränsad till exempel som de fann intressanta. Jag förstod kanske inte för att min perceptionsförmåga skiljer sig från Eric and Dovs. Det finns säkert väldigt många förklaringar. Efter tio dagar i "paradise lost" så börjar jag skapa mig en bild som skiljer sig något från deras, som bygger på mina egna erfarenheter. Den har potential till att bli fantastisk. Mycket beror på ett exempel, en symbol av Abkhaziskt liv, som jag stötte på förra veckan, överraskande nog. Min tilltro till att världen och verkligheten alltid kommer innhålla stunder av omedelbar förundran har  väckts.

This is what happens: Vi stannar vid vad man kan kalla en abkhazisk vägkrog med "etnisk" mat på menyn. En liten stuga gjord av bambu - ett mellanting av gammaldags vilda västern-salong och kinesiskt tehus - inuti med rustik inredning kring ett kök bestående av gryta över eld. Även om byggnaden är nog full av springor och hål, så är den mörk och blir snart rökfylld - känslan av vindskydd och camping är påtaglig. I folkmun kallas ett sånt här ställe  "mama liiga", uppkallad efter huvudrätten i abkhaziskt kök - en majsvälling som ser ut som mannagrynsgröt, med ganska smaklös grund , som smaksätts med lite salt och två rejäla instuvade getostskivor. Lägg därtill rökt kött, chilikryddad vitkål och ett par huttar akkhaziskt brännvin, så har ni en riktigt god måltid.

Jag hoppas att ni kan någorlunda föreställa er atmosfären i restaurangen, för det är nu det händer: verklighetens triumf över föreställning; en plötslig gudomlig vision. Jag sitter vänd mot utgången, dörren slås upp och där -  som en jättelik skugga vilken suger åt sig allt ljus från öppningen och världen utanför - står tomtens onda tvillingbror. Helt klädd i svart, med långt tovigt, grått hår och ett guldsmycke kring halsen, så är det dithän som tankarna kring denna varelse för en den första adrenalinstinna ("fly, fly, för allt du är värd") sekunden. But lo, he speaks, något i stil med - först på ryska till restaurangägarna och vår tolk, därefter på engelska till oss  - "hello, nice to meet you" . Rösten är mild, nästan kvinnlig, och hans gestalt utstrålar en trygghet som försäkrar mig att allt ("så ja, så..") kommer bli bra.  Det är inte djävulen i förklädnad, eller något av hin håles sändbud, utan tvärtom en av Guds heliga företrädare: en grekisk-ortodox präst från det närliggande munkklostret. Vår tolk känner honom från sin universitetstid och studier i linguistik. Under samtalet som följer känner jag vördnad och tacksamhet över att vara i just den här situationen. Det är inte så mycket vad han säger, snarare hur han gör det; respekten han möts av från abkhazierna i rummet smittar av sig; kontrasten mellan hans mäktiga uppsyn och den uppriktiga värme han ger ifrån sig, tillsammans med 3 glas brännvin i ett rökfyllt rum, gör mig nästintill till en troende man. Det här är vad man lever för, barnslig förtjusning över allt som finns att se och upptäcka i världen. Så här i efterhand kommer jag att tänka på en liknande situation jag upplevt, för många år sedan. Kanske är det något jag drömt, men jag är 3 år, firar jul någon annanstans än hemma och ser med skräckblandad förtjusning tomten för första gången - den riktiga tomten alltså. Same, same, but different, and wow!

Andy, Maria, och alla hjälpredor: lycka till med flytten! Vi hörs.