CG Bloggin'

I två dagar har vi farit Abkhaziens land och rike runt för att träffa lokala administrationer. Bistra män i svart skinnajacka och skinnkeps möter oss i överdimensionerade kontor - Soviet-style - och med tolk försöker chefen övertyga dem om att löften och projekt som långsamt mals genom FN-byråkratin kommer att infrias. Svaret blir: ge oss pengarna, vi vet vad vi ska göra själva! Dialogen mellan ett UNDP som fokuserar på ett botten-upp perspektiv - uppmuntra lokala organisationer och föreningar, ge pengar direkt till det civila samhället - och stolta, envisa politiska ledare som tror framförallt på sin egen förmåga, särskilt efter och på grund av den självständighetskamp de fört (och fortfarande inte kan vara säkra på), är svårgenomförd och knappt kompromissvillig. Och där sitter jag, i ett svinkallt kontor, i en nergången, jättelik byggnad, i ett samhälle tömt på folk (Tkvarcheli - gruvstad, en gång med 80 000 boende, nu 6 000...och ett turkiskt gruvföretag som tar den mesta profiten misstänker jag) i skottlinjen av ryska svador. Bisarrt och surrealistiskt, tråkigt (möten är alltid tråkiga...) i en fantastiskt spännande och för mig exotisk miljö. (Och för att klargöra min roll: Jag är än så länge inget mer än Carl-Gustaf, "the new intern"...att jag följer med på dessa möten handlar mest om att känna av atmosfären.)

Men den ryska gästfriheten, ojoj. Underbar soppa kallad "salendka" eller något, ett antal snapsar som trugas på en (how can you say no...:-) och efter den lunchen sov jag som en bebis. It's the russian way! Da, I like.

Andreas: jag fick din och Marias överraskning, och tack, det värmde! Jag kryssar av dagarna i almanackan...

Mikael: vad har du för e-post?

Jag har fått en FN-adress! Mejla inte, den verkar rätt svåråtkomlig och adressen...well, jag fick inte riktigt som jag ville: [email protected] jag har en FN-adress!