CG Bloggin'

Friends! I am leaving, perhaps never to return. Aye, it has been a good month, one that will live on in my memory for long, cherished, on shallow grounds as to readily surface whenever consciousness beckons.

Seriousment, I have loved being here. Shanghai offers so much - sometimes as much grief as joy - and I'm very glad I have experienced it, if only for a month. But the dinners, the parties, the hikes, the shopping, would not have been as pleasant and stimulating without the company of you (dave, scott, amanda, harry, lei, lin an, daisy, peggy, lamiaa, johanna, pierre, rob, tiny, light, kattis,kristin, oscars ayi, craig, pete, andy, heather, steve, jane, josef, johanna, paul and - god forbide - the forgotten ones). My special, warmest, kindest regards to Oscar and Kaying, who has been gracious and hospitable enough to let me stay in their apartment for a freakin' month! They know, they epitomize "sharing is caring".

Alora, hope to meet at least some of you, some place, at some point in the future. Take care, god speed!

Idag fyller mon Pere 68 år. Om moder natur gett mig alla 9 månader i mammas mage, inte bara typ 8.5., så skulle det varit min födelsedag också. Det kvittar egentigen, jag är här, min familj är där, men jag hoppas alla har det riktigt trevligt ändå. Grattis pappa!

Dear God, what have I written? Long, incomprehensive sheit...Look at pictures instead, yes?

Mina första intryck från Shanghai var kaosartade, svåra att smälta och plocka isär till hanterbara delar . Men efter drygt två veckor är det inte längre trafiken och ettriga försäljare som pockar på min uppmärksamhet (och mentala tillstånd). Jag börjar urskilja individer bakom den anonyma ström som tidigare bara var en väldigt massa kineser, hitta referenspunkter som jag med min bakgrund kan förstå och känna igen mig i. Säkerhetsvakten, gatuarbetaren, polisen, studenten; yrkesroller här såväl som i Malmö, Sverige. Det "vanliga livet" - en kinesisk vardag - börjar öppna sig för mig, hur banalt det än låter.  Jag ser de gemensamma beröringspunkterna och hur de gestaltar sig:  förälskade par syns överallt - för 20 år sen var synen på kärlek och sex betydlig strängare och av staten hårt hållen; mor- och farföräldrar står utanför skolan för att hämta sitt barnbarn - föräldrarna arbetar för att kunna ge (sitt enda) barn fördelar i ett alltmer konkurrens- och marknadsinriktat Kina; den genomsnittlige ungdomen verkar  lika modemedveten som hemma,(om än med en betydligt mer färgglad inriktning). Men det jag ser är Shanghai - en liten, moderniserad del av Kina som inte är representativ för hela landet - och vad jag får är ett ytterst litet smakprov av dess invånares liv. För den tillfällige besökaren och betraktaren är det snarare mötet mellan Shanghai och västvärlden som är mest intressant.

Historielektion: Ni som sett kända filmer som "55 dagar i Peking" eller lyssnade särskilt noga när kapitel Kina behandlades i skolan vet redan att landet aldrig var formellt koloniserat . However, Västvärldens största och starkaste etablerade en politisk, militär och ekonomisk närvaro som från mitten av 1800-talet fram till andra världskriget såg till att utnyttja, och utveckla, en stad som Shanghai till en jävligt up-beat, dynamisk, partyglad, och alltmer dekadent, kassako - naturligtvis framförallt för den ägande eliten av västerlänningar.

Om man idag tar en promenad genom det som var det franska området, så känns det inte precis som man är i Kina. Som en arkitektoniskt spöke från det förgångna står art deco-inspirerade hus på rad, längs trånga gator och gränder som kantas av franskimporterade träd. Det är ett kolonialt arv som säkerligen berör många illa, men som samtidigt - särskilt där husen är som mest åldrade och orenoverade, ofta övertagna sedan flera år av vanliga shanghaineser (med tvätt på tork över mäktiga balustrader) - förmår skapa en fantastiskt vacker och stämningsfull atmosfär.

De flesta folk jag möter, eller iaf pratar med, är andra västerlänningar - fransmän, tyskar, engelsmän, skottar, kanadensare, holländare, och så vidare. Det är faktiskt inte så tråkigt som det låter. Nästan alla delar min fascination inför det nya, moderna, myllrande Shanghai, och om de ibland söker sig mot västerländska hang-outs är det mest för att få en paus, inte för att isolera sig likt gamla tiders kolonisatörer. Från min knapphändiga erfarenhet, (yes, of course, så spekulerar jag bara, inga nötter här inte...) så verkar det inte som det skulle vara möjligt heller. Även om europeiska, amerikanska och japanska företagen drar så mycket nytta de kan av låga löner och "politisk stabilitet", så är det långtifrån deras stad. Kineserna är alltför många och välutbildade (och pissed off! - nä, jag bara skojade), för att  det som varit ska återupprepas. Ska bli intressant att se vad syntesen av "Vi"- västerlänningar och "Dem"- kineser,  blir i framtiden. Än så länge verkar det mest handla om ett ömsesidigt och exotiskt främlingskap. Ta häromdagen; jag sitter på kafé, in kommer ett franskt par med en son på säg 4 år, och precis som jag gjort några gånger under de senaste veckorna, så tog det kinesiska tjejen bredvid mig fram kameran för att fotografera pöjken. Kinesiska barn är väldigt söta, men det är visst franska barn också (och svennar som närmar sig de trettio, folk tittar iaf, jag lovar.)

Jag är tillbaka. Jag är 27 år, men känner mig - som min käre far alltid brukar säga - inte alls så gammal. Tack för alla gratulationer, även de som kom i förtid - yes, this is the day, not yesterday. Det är skönt att vara tillbaka från Beijing, this is why:

På väg till stationen i fredags tappade jag mitt pass. I rusningstid, med en trekvart innan tåget skulle avgå. Jag chillade, försökte gå tillbaka i samma spår, började tänka igenom vad som skulle krävas för att få ett nytt, och - se och förundras - precis innan paniken hann krypa fram så kom en dam gåendes med mitt pass i händerna. I am the luckiest guy in the world. Alora, tåg mot Beijing, fruktansvärt tråkigt.

Beijing, lördag morgon: fruktansvärt tråkigt. Visst hann man förundras över himmelska fridens torg, men dess storlek och historia gav mig kalla kårar. Feta Mao såg ner på oss från sin plats ovanför porten till den förbjudna staden...VI tog en taxi till det mycket trevligare och pittoreska området ovanför fs, där vårt hotell - en hutong; ett kringbyggt gårdshus i den krökta och rundade stil vi nordbor mest förknippar med kinesisk arkitektur  - var beläget. Vi fick ett instängt, obehagligt rum i källaren för 70 spänn, och gick upp för att istället njuta av en sällsynt blå och molnfri himmel på hotellets innegård. Sweet!  Gjorde planer för morgondagen till det som skulle bli resans höjdpunkt: den kinesiska muren. Efter otaliga förfrågningar om kostnaden för att ta sig den sammanlagt 5 timmar resan fram och tillbaks - 500-800 för heldagstaxi, ca 100 för lokal buss och privatchaufför - så skrev vi upp oss på en backpacker-trek för 120.

Söndag morgon, 7.00: Minibussen tar oss ut från stan, förbi cyklister på väg till jobbet och fula nybyggnadsområden, och snart skymtar vi bergen. Efter två timmar är vi bland dem, och det känns fantastiskt skönt och avkopplande. Vi blir avsläppta på en liten grusväg i en liten by där lokala bönder/"guider" följer efter oss i förhoppning om att få betalt senare. Var och en väljer ut en av oss som de sedan iglar sig fast vid under vandringen upp till muren. Man säger nej tack, skakar på huvudet, försöker springa ifrån, stannar till, inget verkar hjälpa. När jag väl blir av med min, efter några ganska grova svordomar på svenska, så är vi uppe vid muren. Jag, min resekamrat Amanda och vår nyfunna vän Craig springer den första biten för att bli av med resten av gänget, inklusive dess "guider". Men när vi väl saktat in och ingen annan är där - ord kan inte beskriva känslan...allvarligt talat. Utsikten är slående, vinden biter i, men solen värmer, och vi står på en mur som slingrar sig längs en bergskedja så långt vi kan se åt både väst och öst. Tystnaden är massiv. (För er med samma referensramar: Min barndoms sagan om ringen-läsningar slår mig med kraft - tänk på tornen och fyrbråkarna längs gränsen Rohan och Gondor!)  Vi går på muren under en tre timmars tid, äter medhavd lunch vid ett av tornen, småpratar med andra turister vi möter då och då, och kommer till sist fram till vår mötesplats med chauffören. Med tunga steg går vi av muren. Jag kommer antagligen aldrig gå på den igen, vilket inte är sorgligt i sig (den är trots allt ingen magisk lyckomur) men tanken på det ger lite perspektiv på vad livet och världen har att ge, och vad jag har att hinna med. Om inte kommunistliberalerna i Peking ställler helt till det och gör hela stället till en nöjespark, så kommer muren stå kvar långt efter det att jag har försvunnit. Sådana djupa tankar gör man sig på the Great Wall, tänk på det ;)

Vi åker tillbaka till Peking och slår oss ihop några andra resanden. Craig (I am sorry Craig, I will try to write more in English in the future, but for now, rest assure that I say only nice things about you. Good luck on your travels!) - en engelsman som sagt upp sitt jobb i datamjukvarubranschen, renoverat sitt hus för uthyrning och gett sig ut på en två år lång tur genom Asien, mellanöstern och östeuropa, berättar om sin dröm om att skaffa sig ett guest house/hotell någonstans i Indien kanske, och introducerar oss till Pete - en gammal sjöbuse som under åren jobbat som stålverksarbetare, översättare och dataexpert (på 60-talet). Andy sitter med på ett hörn - han är revisor från början, ganska ung och ganska mån om att få se så mycket som möjligt. Vi äter gott och billigt på ett muslimskt ställe, går tillbaka till deras hostel och dricker halvliters kinesisk öl för 3 kronor flaskan, och lyssnar på varandras historier. Förbaskat trevligt och inspirerande!

Måndag morgon, snart dags för hemfärd: vaknar sömndrucken, bakfull i ett alldeles för kvavt och innestängt källarrum (det var där vi bodde, som sagt). Maten från igår, well,  kinesisk mat i allmänheten, gör min mage väldigt orolig - tur för de andra hotellgästerna att jag använder utedasset. Vi käkar en kontinentalfrukost, och ger oss iväg mot dagens huvudevent. Förbjudna staden och dess palats är onekligen imponerande, så till den grad att ett foto knappast ger rättvisa åt verkligheten. Men som med så många andra imponerande och storslagna turistgrejor så har man snart stirrat sig mätt på alla byggnader. If you've seen one, you've seen 'em all, basically. På vägen ut får vi oss en subtil påminnelse om att det trots allt är en diktatur vi befinner oss i. Kinesisk militär, med och utan uniform, ställer upp sig, marscherar, formerar sig på led med tre meters mellanrum, och börjar raskt och effektivt fösa ut besökarna från det första torget. Uppenbarligen är något på gång. Flera stycken skyndar på oss med bestämda kinesiska direktiv och "leave please", jag försöker ta det så lugnt som jag inbillar mig min utlänningstatus tillåter, men det märks att deras tålamod inte ligger i paritet med vad man annars är van vid i demokratier. Jag möter blicken som en av utfösarna ger mig, en ung snubbe med alldeles för stor uniform, och blir lite skraj. Den är tom, främmande, totalt oförstående och ger uttryck för, föreställer jag mig, en mental hjärntvätt som lyfter the Peoples Liberation Army, Mao och det kommunistiska, totalitära styret till skyarna. Militären i Kina har vad jag förstår fortfarande en mycket stark ställning, det är bara att hoppas att den demokratiska utvecklingen tar än mer fart. När vi kommer ut, så passeras vi i hög fart av en svart Lincoln limousine med fyra åtföljande svarta Audi A8:or - alla med tonade rutor - som kör genom porten till förbjudna palatset. Den tyska flaggan vajar från limousinens front. Jag blir irriterad på bilarnas svarta färg - på distansen mellan mig och passagerarna som den signalerar - men blir strax på bättre humör då en eftersläntrande svart bil med brydd chaufför inte vet vart han ska köra. Han vänder om. Haha.

Tågresan hem blir mycket trevligare än ditvägens. Sätena känns lite mjukare, belysningen är mer dämpad. Sätter mig i den kitchiga, men gammaldags präglade restaurangvagnen med kök, personal och många bord, och äter lite. Tittar ut och försöker se något av landskapet, vilket är helt omöjligt. Det känns verkligen som jag är långt borta, i en helt annan roll och värld jag är van vid. Kanske är jag bara glad över att komma hem till en lägenhet och säng, eller kanske har jag blivit påverkad av den reseskildring jag läser, men jag får en konstig känsla av att vara precis där jag bör vara. Inte för att jag likt Pete vill resa hela mitt  liv, eller känner att jag måsta hitta mig själv, utan mest för att jag vill vara på väg mot något och nu lite smått börjar skönja målet.

Tisdag, idag: finns inget bättre än att sova fyra timmar, sätta på sig mp3-spelaren med Cole Porter-musik och ge sig ut i ett hysteriskt Shanghai. Andra människor skyndar, jag glider, lyckas till och med säga nej med ett leende åt den för dagen femtielfte "Hello-dvds-watch"-försäljaren. Jag kommer tillbaka till lägenheten och sätter mig ner för att skriva det här blogginlägget. JAg är 27 år, äldre, visare - do not think so - och saknar er alla hemmavid (inte för mycket, inte för lite, precis lagom). Nu ska jag fira min födelsdag med lite "all-you-can-eat-Sushi" i glada...bekantas lag.

Sedar! De har internet i peking ocksa! Vi ar grymt trotta efter en 13 timmars tagfard, men har hunnit se himmelska fridens torg och checkat in pa ett gammaldags kinesiskt hotell. Det ar valdigt stort, och valdigt frammande...Pa taget hit traffade vi pa en kinaman som hette Michael - han springer 400 m, och kunde en jakla massa om Christian Olsson. Vi spelade "poker", fast det gick mest ut pa att ha ett hogre kort an det som lag pa bordet. Jag kan inte forklara battre, forstar inte varfor jag sitter vid en dator det forsta jag gor i Peking. Hook on blogging, bava mande! Bilder kommer sen.

Sorry folks for att jag bloggar sa lite. Jag har mycket pa gang just nu;). Hursomhelst, jag aker till Peking ett par dagar (om en timme), sa bli inte oroliga om ni inte hor av mig. Life is still sweet in Shanghai, fast jag idag gav efter for begaret och at en hederlig Big Mac meny pa McDonalds. Det var valdigt gott, men kommer inte handa igen...

Idag är jag sjuk - världens tillfälle att blogga. Jag antar att en del av orsaken till förkylningen  (ingen  fågelinfluensa as it is), är alla promenader - vandringar - som jag gjort genom under den senaste veckan.. Smoggen ligger tung över Shanghai och gör de flesta skyskrapor osynliga på någon kilometers håll. Trafiken utgör en dubbel fara på det sättet: dels släpper bilarna ut mängder med avgaser, dels utgör dess förare (i kombination med ganska korkade trafiklagar) en direkt hälsofara för den mindre uppmärksamme turisten. Tutan är det universella hjälpmedlet mot andra bilar såväl som fotgängare och störst går först. Det är inte precis med ro i sinnet som jag går ut på stan. Och det är naturligtvis inte meningen heller. Liv, rörelse, en skälvande, nästan bräcklig, storstadspuls föser fram mig;  stora paradgator med skyskrapor, McDonalds-restauranger och Louis Vutton-affärer (äkta varan) övergår raskt till ett old-fashioned kineskvarter med grod-fisk-kräft-kött-hund-fågel-grönsaksaffärer i små pittoreska, men slitna tvåvåningshus (som antagligen ska rivas nästa månad). Förändringen från det ena till det andra går så snabbt att man som turist inte förmår reflektera över den, annat än långt i efterhand, som nu. Sen jag kom till Shanghai har jag upplevt relativ stillhet, tid att tänka if you will, på tre platser:  i lägenheten (i och för sig inte vidare ljudisolerad, men IKEA-inredd med kolonialinspirerad interiör, heaven!), en lummig, trädkantad cafégata i närheten, knappt trafikerad, samt en liten övergiven passage i gamla stan som jag gick genom igår. Förutom dessa tre platser, badabing-badabom raka spåret i 220! Det funkar alldeles utomordentligt i det korta loppet, men jag undrar jag hur det skulle gå för mig att bo här en längre tid...

I like: känslan man får när man går genom äldre kvarter, relativt förskonade från skyskrapor och big city life, av att bli förflyttad till ett helt annat socialt och kulturellt system - totalt främlingsskap, total exotism (tänk er någon scen från "the Killing Fields", "Deer Hunter" eller "Full metal jacket", väldigt orättvis och stereotyp måhända, men för mig som aldrig upplevt något av Asien ligger såna bilder väldigt nära till hands); känslan man får på de stora turiststråken med alla skyskrapor, neonskyltar och reklam av att vara i sån där jävligt stor stad, där pengarna styr och energin flödar (hemskt om man inte har vare sig pengar eller energi, men imponerande för en första-besökare); att äta med pinnar är kul och, faktiskt, praktiskt, skitkonstigt att använda kniv och gaffel idag; att kolla på när kineser på nattklubb utan taktkänsla dansar; köpa dvds av bra kvalité för 10 spänn; samt naturligtvis den enorma gästfrihet som visas av min kinestalande vän OSCAR som tar med mig till alla konstiga platser och sajter dit inga turister annars färdas.

I don't like: försäljare (dvds, watch?) som är väldigt närgångna och ihärdiga; antalet tiggare på gatorna, ett nog så tydligt tecken på att den omedelbara, enormt snabba tillväxten i Kina inte bara är av godo, klyftan rika-fattiga är väldigt stor och blir bara större; as said - trafiken, luften, the shit; och till sist, le numero uno - att jag inte fattar språket, om man ska vara här en längre tid så måste det fixas (såvida man inte vill leva en otillgänglig "expat"-tillvaro, och bara gå på de finaste restauranger, ha privatbil och uteslutande engelsktalande umgänge).

Måste gå nu, äta och köra go-cart står på schemat. Måste bara säga att jag antagligen fått praktik i Abkhazia, (Georgien) från och med den 15 januari. Huvudstaden Sukhumi kallas "Paradise Lost" av många artikelförfattare - det är med bävan och enorm spänning jag ser fram emot 6 månaderna där..kanske.

hej

Det är inte precis en felöversättning, men kul och coolt ändå.

Ikväll hade vi en hederlig svensk förfest med chips, vodka, vattenpipa, the works. Två andra svenskar kom på besök, så med ens var man som tillbakaflugen to good old Sveden. Fler folk anslöt - canadiens - och blev bjudna på lösgodis. Fan vad det är en svensk grej - för utlänningar är det lika konstigt som surströmming och svartsoppa. Nåja, utgång blev det - värsta haket för västerlänningar, men bra musik. Men vill ni höra om det egentligen? Disco som disco liksom. Nej, kanske borde jag skriva lite mer om själva stället här, om shanghai och shanghaineser - men det är svårt; finns så fruktansvärt mycket intryck som måste smältas och det känns som jag måste ha mer tid och lugn och ro för att göra det någorlunda bra. Det kommer följa historier om de olika stadsdelarnas koloniala arv vad gäller arkitektur och ambience (whoopie!), en litet smörgåsbord av stans kommersiella utbud (very cheap - smakprov: 4 cds för 10 spänn, däribland K. West "late registration", Elton Johns "greatest..", Jay Chou´s berömda something.something och "Reminiscence songs for USSR") och även lite roliga historier och bilder av kinesiska felöversättningar till engelska. Bland annat. Jag skickar med ett exempel på de senare.

Ta't lugnt i Malmönatten a mes ami la, lycka till med festen far, osv osv.

hej

Sådär bild, men nice view!?! Taget från en av de dyrare restaurangerna i stan (nåja, undantaget de restauranger som är för de riktigt, riktigt rika): varmrätt går på hiskeliga 100 spänn; att jämföras med typ 20-30 på andra ställen.

Igår, på Bao Luo, blev vi förevisade två feta "bullfrogs" i en stor röd spann. Kaying lurade i mig att dessa slogs med kycklingar vi skulle äta "to muscle them up". Naturligtvis gick jag på det, eftersom rätt mycket här i Shanghai görs på annorlunda vis. Men de var  grodorna vi åt och, well, dem smakade som riktigt benig fisk. Ungefär som de små fiskyngel vi fick på kvällens restaurang (man kunde se en liten mun, två små ögon, and so on) Själva förstadiet av mathanteringen här - dvs marknaderna med levande djur - är överlag ganska degulasse här. Vad sägs t.ex om att näta ihop två smä söta levande sköldlösa sköldpaddor  för försäljning? Allt  på fiskmarknaden vi besökte idag var alive and kicking och behandlades inte precis efter anständiga djurrättsnormer.  I want to be a vegetarian. 

Köpte kamera idag: Casio EX-Z57. De här killarna visade film utanför.

Vad ska man säga? Så här långt är min Shanghai experience fan-fucking-tastic! Flygresan sög som alltid, till trots för multimediacenter som inkluderade 10 filmer, internet (mot betalning) och webkameror mot himmel och jord. Dock två upplyftande erfarenheter: den rykande heta handduken som delas ut på flygplansmorgon (how good it is to feel the warmth of that towel!), samt känslan av att titta ut över ett solindränkt, bergigt Mongoliet (det är inte bara slätt) och bara få en sån där "fan-vad-världen-är-stor-upplevelse"

Well, well, landade men flög snart iväg på världens snabbaste tåg in mot stan - the Maglev: toppfart idag 431 km/h. Konstigt nog så kändes det inget speciellt. Men väl inne i Shanghai, wow... Jag är en alien, utlämnad i en stad som jag har ytterst få referenspunkter till. Språket, kulturen, maten, alla kineser (!) - allt väldigt nytt och väldigt spännande. Sen har jag naturligtvis Oscar, med vars hjälp (eller rättare sagt helt tack vare) jag kunde beställa några dumplings (yiaozi) på en lokal inrättning (ett hål i väggen). Menyn på kinesiska och jag ba' fatta noll, va, hallå, snacka engelska!!;) Jag har en vecka på mig ungefär; sen är det dags att klara sig på egen hand.

Ska försöka skriva lite mer om enskilda företeelser längre fram. Nu ska jag ut och äta på........Bao Luo.

hej!