CG Bloggin'

Google är fantastiskt.....[i samarbete med något som kallar sig "panoramio"]. I menyn till vänster hittar ni numera en interaktiv (whohoo) karta över västra delen av Abkhazien....med bilder! Ingen av bilderna är mina,  ni får nöja er med andras alster, så länge.  [Just det - I assume no responsibility whatsoever for terminology used]

Idag har jag varit här i ett år. Tiden går fort, men samtidigt inte. Det är mycket rutin nu. Få saker som överraskar och inspirerar. (Nyårsfärden var lite av ett undantag). Jag hoppas på att en hårdsatsning på ryska kan sätta fart på saker och ting. Tre månader kvar - jag vill göra ett bestående intryck. Davaj!

Hey, you've got to hide your love away."

Återigen så finner jag inspiration i musiken (om ni kommer ihåg, så gjorde jag en referens till "God is in the house" i mitt förra inlägg). Återigen sporras jag av en festiv uppladdning - idag var dagen efter "gamla nyårsafton" (det är en ortodox thing; nyår firas två gånger på grund av diskrepans mellan kyrklig och sekulär tradition) - och kontoret firade med champagne och vin. En betydande inslag i abkhazisk gästabudkultur är att det ges många tal och skålas mycket: till familjen, till landet, till de döda, till de levande, till kvinnor, till vänner, och så vidare (jag tror att det finns 162 officiella skålar som egentligen är kutym vid festillfälle). En skål tillägnades mig och jag blev, naturligtvis, mycket glad. Min återgäldande skål blev något sämre, även om (eftersom) den framfördes på ryska, ungefär i stil med:  "tack för att ni är här, gör ett så bra jobb, tack....tack, tack, tack". Ok, så min toast-making lämnar mer att önska. Men bara det att vi skålade till varandra är jäkligt schysst. 

"I've just seen a face, I can't forget the time or place where we just met (...) falling, yes I am falling - and she keeps calling...me back again".

Why? Well, vad kan jag säga? Det  handlar om uttryck av kärlek, känsla, heder - uttryck som det känns vi har förlorat lite grann in Sweden - bevarade av tradition, som kanske ibland görs av tvång, men oftast följs av en reell skillnad i känslotillstånd. Man känner sig uppskattad. Man gör att andra människor känner sig uppskattade, och blir glad av det. Sen gör alkholen resten av jobbet.

"You make me dizzy, miss lizzy...the way you rock n'roll...."

Jag stannar upp ibland för att lyssna mer aktivt på musiken i mina öron(!); för att göra en liten skrivbordsdans, sjunga lite, och så. Som ni ser har jag skrivit ner några quotes. De har egentligen väldigt lite att göra med inläggets innehåll, och jag förstår egentligen inte hur det kan komma sig att alla på något sätt handlar om love, men! -  en present - en skål när jag kommer hem - till den som vet varifrån de kommer. Kanske blev det här inlägget laddat med mindre poäng än jag tänkt mig, men I have to go - hungry as a tiger.

"She's bad and she knows, I think that she knows....ahhhh" [bonus, for additional toast]

Den ursprungliga planen för min nyårsvistelse i Tbilisi var att flyga från SUK på lördagen med ankomst samma eftermiddag. Därefter skulle jag ha tid för att handla, chilla och förbereda mig för nyårsafton dagen därpå – med fest på ICRC, fest på fem våningar till och med, med olika tema för de olika våningarna. Sen slappna av på måndagen, för att ta flyget tillbaka till SUK på tisdag morgon. Back for work vid lunch alltså.

Den ursprungliga planen blev ändrad. Mina förhoppningar kom att grusas vid flertalet tillfällen, men lyckligtvis oftast för att följas av oväntade, ganska bra erfarenheter.

Lördag 30/12, 12.00. Kommer till bussen som ska gå till helikoptern, som ska till flyget i Kutaisi, som ska till till Tbilisi. Chauffören meddelar att helikoptern är inställd på grund av dåligt väder – bussen kör direkt till Kutaisi, en tre-timmars färd på dålig väg. En främling, en äldre, pratglad man, väcker omedelbara misstankar att jag inte kommer få tröst av min iPod under färden. Skit också.

Senare på lördagen. You guessed it - mannen visar sig vara hjärtansvärd trevlig och intressant: En tysk lutheransk nybliven biskop över Kaukasus nejd på hemfärd från fåsjälig abkhazisk församling; berättar om hur han på grund av lungfel undslapp att inkallas till "the last defence of Berlin" under 2:a världskriget, till skillnad från många andra tonåringar (yes, he is old); berättar om de år han studerade till präst och då år han spenderade på mission i Etiopien, och i Sibirien, för att därefter ta en doktorsexamen i statsvetenskap; ger exempel på kunskaper i hebreiska, grekiska, latin, ryska, italienska [och två etiopiska språk jag inte kommer ihåg]; saknar sin familj i Tyskland men gillar läget, och råder mig till att göra en ph.d. om Abkhazia ("since you're here...").

Samtidigt. Efter en kort tupplur, vaknar jag upp till Nick Cave's "God is in the house" [nej, skojar bara, men jag lyssnar på den just nu, medan jag skriver det här - tyckte det kändes rätt passande ;)]. Biskopen berättar att flyget från Istanbul [mot Tbilisi] valt att inte landa i Kutaisi. People in charge låter bussen fortsätta mot TBI istället, till trots ökande snöfall.

Lördag kväll, 18.00 - 19.00. Skit. En buss stannade på vägen uppför berget. Följande bli tvingades göra detsamma, och bilen efter den, och lastbilen efter den, och så vidare....ner till vår buss. Snön fryser till is och väglaget ger inget fäste. Fordon på väg ner, från andra hållet, blockeras av sick-sackande fordon på väg uppför, med fart för att inte behöva stanna - men naturligtvis tvingas göra det när vägen blir alltför trång. Where is the police? Varför görs det inget för att reda upp det här? Varför har vi inte snökedjor? Stupid! Jag tappar tron på nyår i Tbilisi, tills biskopen ger sig ut, manar på, bannar folk som förvärrar stockningen, sättar axlarna mot och puttar på bussen ("I found that in Ethiopia, in the rainy season, when roads become slippery paths of mud, that a simply push can do wonders for a trapped vehicle..."). Andra gör detsamma, polisen kommer så småningom för att reda upp oredan, och before we know it, så är vi på väg igen. Jag äter upp Snickers(en) jag sparat för en kall natt på berget och fortsätter prata med biskopen, förvånad och imponerad.

Lördag kväll, ca 22.30. Alora, äntligen framme i Tbilisi! Adjö till min nyfunna vän. Klapp på axel till de två chaufförerna och hej till den rödhåriga damen som jobbar nånstans inom UNOMIG. Vi var inte fler än så. Det känns lite grann som att vi har knyts samman av våra gemensamma vedermödor. Känslan överlever dock inte länge efter det att jag satt mig i taxin som tar mig sista biten till min vän Stefano. Det här är den farligaste biten: Liksom de flesta andra kaukausiska män gillar min taxi-driver att köra fort, vilket i stadstrafik - ingalunda otät - betyder 120 och ivrigt kryssande mellan filer. Jag är så härdad att jag inte ens tar på mig bältet. Coolt. Tror inte det. Men jag säger inte till honom att sakta ner, för jag vill sova, jag vill ha mat, jag vill...komma fram. Till sist, 9.5 timme efter avfärd (en timmes tidsskillnad) så gör jag det. Jag anländer till en mindre bjudning, tar för mig av pasta (al dente, of course, nothing but the best for the traveller) prosciutto, kaka, vin, mandariner - italiensk mat i överflöd. Tror att jag är redo för sömn, men rycker upp mig till projekterad animé-film. Sen sover jag.

Natten till nyårsafton, 02.00. Though I walk in the valley of shadows....or death... Till trots dagens motgångar, så känner jag mig väldigt nöjd. Om det inte var för min förvärrade förkylning (se 18.00 - 19.00), så skulle allt vara perfekt. Men det blir ju aldrig saker och ting.


[Det tar längre tid att skriva det här än jag trodde. Dags för mig att sova. Jag har trots allt ett jobb att sköta imorgon ;) De följande dagarna i Tbilisi liknade lördagen på många sätt, vad gäller kontraster alltså. Fortsätter kanske historien en annan gång. God natt!]

just came back from a farewell party that ended just when I had had a last shot of vodka. Naturally, now a bit drunk...and tired. Will write better tomorrow, or Sunday. All is well, though. and yes - my fondest farewell to Adrianna, who has been here almost exactly as long as I have, one year minus one week. See you in Columbia!