CG Bloggin'

Det ar schysst att ha formagan att losgora sig fran allt av materiellt varde. I came into this world naked, and I'm going to leave it naked, so why worry about things, I say? No, quand meme, vissa grejer...

Mitt hjarta bloder, tanken gor mig fortfarande ont, nar jag blir pamind om de saker jag forlorat genom aren. Saker? Nej, inte bara saker - fetischer, symboler, verktyg  - ting som definierar vad man ar eller vill vara, ofta med uppstudsig, irrationell, mojligen ofortjant sjalvsakerhet som foljd. En del av mig har forsvunnit nar dessa forlorat.  Ju aldre och mer trygg i mina vanor jag blir desto mindre kan och vill jag ateruppbygga med ting spunna av nya erfarenheter. Men lat min klagan ha sin gang - Voici, en topp tre-lista over favoritsaker borta for alltid:


3) Min ny-moderna filthatt i engelsk stil, som jag inforskaffade nar jag pluggade Statsvetenskap B i Lund hosten 1999. Det verkar som jag satte trenden - nar jag kom hem efter en sejour i La Fraaaance, sa var det the thing bland de smacoola i Lund. Tyvarr sa forlorade jag beviset pa min trendmedvetenhet under en busstur till Sjobo 2001. Hatten blev kvar pa bussen. Jag blev kvar i Sjobo.

2) En helt fuckin marvellous sextiotals-cigaretthallare i form av en glob (jordglob), vars ovre halva man med ett enkelt knyck drog upp for att avsloja 20 utfallande, individuella rokcylindrar. 340 spann pa Zimmermans var ett fynd for tingesten som fick mig att borja roka. Men sa kom Montreal 2001/2002 - dar jag fann det lampligt att donera globen till nan som skulle ha "battre nytta" av den, min norska bekantskaps vardfamilj. Well, jag vet inte varfor jag gjorde det, aven om faktiskt gillade familjen och den smygrokande pappan som gavan var speciellt amnad till, men antagligen hade det att gora med min inledande referens till att kunna "losgora sig fran allt av materiellt varde". Stupid.

1) The one thing, som jag levt sa nara, ofta bade natt och dag, under snart tva ars tid. Min svarta power-bracelet med Thunder Cat-liknande motiv. Yes, it is gone, och fortfarande - arligt talat - sa kanns det jobbigt, sarskilt med tanke pa sattet den forsvann. Om det bara varit en illasinnad tjuv med smak for estetiskt fullandade armband; eller en fattig luffare med tur nog att hitta vad jag forlorat, sag, pa en av mina vandringar over stadens kullar och berg, sa att jag atminstone kunde trosta mig med att det skulle komma nagon sate till dels...

Nagot mer poetiskt an den fula, osminkade sanningen: Staderskan slangde den for att den hamnat pa golvet, bredvid papperskorgen.

Under en svag, svettig stund under foregaende veckors varmebolja sa lat jag tingesten lamna min armled for att svalka mig pa vad satt var mojligt. Jag lat den vara av, tankte inte pa att ta pa den under nagra likaledes heta dagar, funderade efter en tid pa var jag egentligen lagt den, borjade leta med forvissningen att den bara kunde vara pa en av de tre platser som jag spenderar min tid pa - kontoret, rummet, kontoret (i stan) - och att jag forr eller senare skulle hitta den, men borjade sa sakta fa onda aningar som besannades av staderskan. The horror. The Horror! 

Kan dessa handelser bringa gott med sig? Ar det som min kollega sager, att det var meningen att dessa saker skulle forloras, att nagot ont foljde med deras fard bort fran mitt liv? Jag kommer naturligtvis intala mig det. Och forsoka hitta nya fetischer att fasta mig vid.

Hur som haver, jag kommer hem pa torsdag for drygt 10 dagars semestrande (inklusive brollop) i Malmo med omnejd. Ser fram emot att dranka mina sorger i glada vanners lag!