CG Bloggin'

En sommardag någon gång under nittiotalet så begav sig jag och en vän, låt oss kalla honom Mikael, ut på en kanotexkursion. Vi började i Snogeholmssjön, och paddlade oss oss via en rännil till å till Sövdesjön. Därifrån hade vi som mål att ta oss via Klingavälsån, Vombsjön och Kävlingeån ut till Öresund. Nåväl, vi började på den här etappen, men blev snart överväldigade av långvarig regnskur som övertalade oss att göra tillfällig bivack vid Klingavälsåns strand - under ett träd på ett grönområde som uppenbarligen utgjorde bete för korna vi såg i fjärran. Vi slog upp tältet och sökte skydd mot vätan. Efter en 5-10 minuter tittade vi ut för att se om stormen såg ut att bedarra, men observerade istället att de tidigare så avlägsna kossorna plötsligt befann sig på halva avståndet till vårt tält och dessutom närmade sig i snabb takt.  Jag har visserligen spenderat 5 år av mitt liv på en bondgård och kommer därtill från en utpräglad bondesläkt (4 centuries and ...not counting anymore), men det är inte utan att man i åsynen av en anrusande kreaturshjord blir något orolig till sinnes. Under ett par sekunder stod jag handfallen och tvekandes inför vilket hot som den egentligen utgjorde - och följaktligen huruvida det var säkert för oss att stanna kvar på platsen eller ej. Min vän Mikael hyste dock inte samma tvivel: "Packa ihop tältet, fort som fan!" [red.anm. minnet kan svika: det här är inte nödvändigtvis den exakta ordalydelsen, även om det väl fångar den rådande stämningen]. I gemensam panik rev vi så ner tältet och kom ut på säkert vatten precis innan hjordens förlöpare nådde stranden. Som om inte denna erfarenhet var nog fick vi längre fram vid ett tillfälle kånka kanoten över land på grund av en spärrande broövergång, och detta likaledes i en hage med nyfikna kossor. Till sist, mentalt ansträngda av ovansagda skäl samt fysiskt slutkörda av en alltför meandrande Klingavälså, så beslutade vi oss för att ge upp vår exkursion samma dag den börjat. Mikaels pappa kom och hämtade oss i närheten av Ilstorp.

Jag erinrade mig om den här i minnet så undanskuffade och föga smickrande historien under en promenad på en helt annan plats, en helt annan tid: Sukhumis nordliga kullar, en höstdag 2006. Igår. Ensam och bevapnad endast med mobiltelefon - ilskna hundar forekommer har och var langs leden jag valt att vandra; en hojd nave med nagot som i dessas ogon liknar en sten avskräcker fran anfall (jag misstanker att de blivit illa behandlade av bade ägare och tidigare förbipasserande) - sa råkade jag pa hemvägen stöta pa just en....kohjord. Jag blev inte överraskad - en intrikat del av abkhazisk kreaturshållning består av att släppa kossor, grisar och hästar ut på fritt bete (vilket, konstigt nog, ofta sker bredvid eller på (!) landets/regionens huvudväg) - men till skillnad från vanliga fall sa befann jag mig nu inte i skydd av en 4x4 Landcruisers stålförstärkta chassi. Istället blockerades min väg av 10-20 kreatur, varav ett par redan hade vänt sig om och stirrade mot mig, på mig, med allt annat än blida ögon [well, kanske var det så att de helt enkelt bara stirrade på mig av nyfikenhet...det är till och med ganska troligt att så var fallet]. Misstänkt många saknade juver, och hade relativt kraftiga horn - ganska ovanligt för kossor, även abkhaziska sådana. Nej, det verkade inte bättre än att en jävla massa ungtjurar stod mellan mig och min vandrings mål.

Till skillnad från kanotexkursionen så fanns det i det här fallet inte så många alternativ att välja mellan. Det började bli för mörkt för att gå tillbaka samma väg jag kommit. Vägen kantades av stängsel på båda sidor vilket omöjliggjorde en kringgående manöver. Kanske var det också så att jag - bondesonen från Gråstorp, Eriksdal - kände en viss revanschlusta gentemot dessa fränder till kossorna jag flytt från ett antal år tidigare. Jag beslutade mig för av våga framåt, om än med försiktiga steg. Med stigande mod passerade jag så kossorna...tjurarna... en efter en, dock hela tiden medveten om att min promenad närsomhelst skulle kunna gå över i Pamplonarusning*. Till sist kvarstod bara en - "Papa Bull" - en stadig bit, med cojones ... this big! I sanning en best av fruktansvärda mått.

Men det var lugnt. Det som kunde blivit ett horribelt, om än småroligt, skadeslut på min Abkhazien-sejour, undveks genom att jag med något raskare steg än tidigare och på säkert avstånd (stängslet hade försvunnit) passerad besten, därtill med en nick som tack för att han givit mig fri lejd [confess:..ingen nick]. Triumfens bägare solkades dock något av att en stor grissugga började småspringa bredvid mig, antagligen en smula uppskrämd av den annalkande hjorden. Jag får väl erkänna att jag även i denna situation blev en smula påverkad av min omgivning och började småspringa jag också. Nåväl, efter ett tag var både grisen och tjuren bortom sikt, varpå jag fortsatte färden hem med vetskapen att jag hade tagit ett avgörande steg i att bekämpa mina kanotexkursionsdemoner. En avgörande fråga dröjer sig dock kvar till denna dag, och kräver sitt svar för att jag återigen med full tillförsikt kan ge mig ut på tur igen:

Hur farliga är egentligen kossor/tjurar?



* Får mig osökt att tänka på historien om snubben som slänger sig ut från en 10-våningshus(...) "You know what people said as he was passing each floor? - 'So far so good!"