CG Bloggin'

Knivkastning, höga hopp, bystiga damer och rakryggade män. En lokal ensemble turar Ryssland och Kaukasus runt för att visa upp olika traditionella danser från Abkhazien, Ossetien, Tjetjenien (?) - varianter som är påfallande lika varandra - och imponerar med samspel, smidighet och rytm. Put-me-down att man i konfliktens skugga ofrivilligt kopplar samman föreställningen med propaganda och nationalism.  Gemenskapen med övriga utbrytarregioner ges emfas, georgiska danser - same, same but different - ges däremot inte utrymme. Det finns hos publikens jubel och i dansörernas blick och pose en stolthet som ger delförklaring till varför fredsprocessen fortfarande är så oförsonligt trögrörlig. Abkhazierna hävdar historisk och kulturell särart för att legitimera sin självproklamerade stat. Den andra sidan - Georgia proper - är om möjligt än mer nationalistisk och säger att abkhazerna alltid har varit och kommer vara georgier; skillnader de emellan tonas ner. Det finns ingen objektiv vedertagen historiebeskrivning att falla tillbaka för en besökare, bara olika versioner av sanning eller lögn. Det är fan så irriterande att det sammanhanget ska störa en annars oskyldig och välkommen dansuppvisning.

Jag vet inte om det är ok eller ej att ta en sån här bild, än mindre publicera den. Kände mig som värsta antropologen när jag tog den. Men hennes ansiktsuttryck - om ni kan se det - är alltför talande för hur vissa personer i den här delen av världen ser på sin situation och möjligheter (och hur de ser på välmående turister som känner tvång att dokumentera), för att inte visa.

Känns som att jag har för lite tid att  blogga. När man dessutom vill göra d bra, då blir det fel. Så, utan några krav på vare sig kvalitet eller kvantitet, here goes an inlägg about Tbilisi stay, förra veckan:

Först av allt, spacibo balsjoj till KtK för att ha logerat mig i sin magnifika trevåningslägenhet. Er gästfrihet kommer för alltid finnas kvar i minne. Jag är tacksam. Det är trots allt inte varje dag man får tillfälle att vistas i samma hus som en president. Yes, this is correct. Under min vecka i Tbilisi så bodde jag precis bakom parlamentet vid Rustaveli - huvudgatan i huvudstan - inte långt ifrån Freedom Square. Båda platserna var föremål för demonstrationer vid tiden för rosa revolutionen, som jag förstått det (har aldrig varit en expert på caucasus politics...or caucasus events, remind me again; how did I get this job?). Hursomhelst, presidenten bor precis bakom det här då, i en byggnad som vanligt folk bor i, vanligt folk som måste genomgå rigorösa säkerhetskontroller av vakter som ser till att inga bomber och dylikt smugglas in. Well, rigorösa och rigorösa, de ser till att kolla datorerna - varenda jävla gång man går in och ut ;) - så att de inte används i illasinnade syften. Anywho, my stay was nice. Mari, Maria och Linda, I owe you. Tyvärr kan jag inte återgälda tjänsten i Sukhumi (well, mitt rum är knappt 15 kvadrat, c'est comme vous voulez ;)

Maten! My god, the food in Tbilisi, kom att utgöra en återkommande höjdpunkt för min veckovistelse. Sushi, italian, chinese, burgers, mexican, kanske inte låter så fantastiskt för er där hemma, men inget av detta kan förtäras i Sukhumi.  Jag gjorde det bästa och mesta av det som fanns tillbuds. Det enda jag saknade var köttbullar (jag vet, man åker ut nånstans och helt plötsligt skriver man om hur bra allt är hemma, och hur man saknar ting som man kunna vara förutan annars - sanning och säga, så klarar jag mig, men ändå, det finns någon slags ide som slår rot och producerar en viss längtan, kanske handlar det egentligen om saknad efter vänner och bekanta; trygghet...mmm).

Och så åkte jag till Gudauri på skidtripp. Min egentligen välvillige antagonist Ola - som spenderade en dag där vid annat tillfälle - vet vad jag snackar om: Skitfint där upp och förförande, men förödande sol. CG använder inte solskydd, no, no, så tre timmar på tre tusen meter gav mig en bränna out of this world. I slutfasen drabbades jag dessutom, antagligen pga ett ordentligt försvagat immunförsvar av....munsår, kysseplida, whatever you want to call it, som spritt sig lite varstans; it a'int pretty I tell you. (Must stay away from those sweet, honeytasting kisses ;)  Misstänker dessutom att mina bedbugs har kommit tillbaka with a vengeance, sura för att jag lämnade dem för en vecka...

Apropå att lämna saker och ting, så kommer jag hem om ca två månader. D blir kanske lite jobb på mejeriet, jag vet inte. Dock hoppas jag på mycket sol, bad, fest, well, allt det där som jag tjatat om i tidigare bloggar. You miss me, yes?

 Annars inget nytt härifrån. Jag stressar en smula på jobbet, förlorar sakta den enorma fysisk jag byggt upp under ett år på mejan, men är i slutändan ganska nöjd med vad jag håller på med här. Karaoke på fredagar (dock inte ikväll), ibland bastu, hike imorrn, the works. Våren etablerar sig. Snart kommer de ryska turisterna, sägenomspunna hos observatörerna ("...you should see the russian girls in string bikinis in the summer, Carl...heaven!") Well, I don't know about that. Ska iaf passa på att njuta av sol, bad och najs väder innan dess.

Okey, I'm back from Tbilisi. Ett blogginlägg är på sin plats. Let's begin with the eclipse...

Onsdagen den 29:e mars, 15.14 lokal tid så drabbades Sukhumi av en solförmörkelse. Det kom som lite av en överraskning för många. Även om nyheten var ute så tror jag folk hade lite koll på vad en total eclipse innebar. Själv hade jag stenkoll efter timmar framför internet - or so I thought. Jag förberedde mig med kamera och försökte dokumentera hela processen - från begynnande skugga timmen innan, till klimax -  med återkommande, ivrigt bildtagande. Under de tre minuter som solförmörkelsen var total - det gick så snabbt - tog jag bilder för att föreviga ögonblicket...och förlorade nästan upplevelsen. Bilder blev kassa och jag upptäckte att de inte kunde berätta särskilt mycket om förloppet i sig. Så som komplement till bifogade bilder, tänk er en underbar vårdag, klarblå himmel, strålande sol, ca 20 grader. Jag går till stranden typ kvart i tre, sätter mig på en vågbrytare som sträcker sig några meter ut i havet. Ljus, ljus, ljus, ljus, brrr, lite kallare, men fortfarande ljust, nja, horisonten börjar rodna, det blir kallare, jacka på, och så plötsligt, inom ett par minuter, så blir det twilight och....mörkt. Tre minuter känns som tre sekunder och sen vänder förloppet. Det känns som något jag har sett på film - jag känner förvånansvärt lite, det borde vara mer WOW, men istället bara....oj, coolt. (Min oförmåga att särskilja verklighet från fantasi ter sig lite oroande så här i efterhand. Eller det kanske inte spelar någon roll, perception is everything...it's all real in a way anyways) Ändå kvalificerade sig händelsen till en av de mer minnesvärda i mitt liv. Bisarr, surrealistisk , dygnsrytmen all fucked up... Lägg därtill flight till Tbilisi senare på eftermiddagen, kulinarisk klimax med sushi till middag (allt som finns i Sukhumi är lokal husmanskost), och övernattning i otroligt schysst och relativt smakligt inredd lägenhet, med rena, väldoftande lakan - till skillnad från Aitars insektsinfekterade sängar...


I nästa blogg kommer vi behandla Tbilsi mer i detalj, däribland en vistelse i presidentens lägenhetsbyggnad med en svensk NGO kallad Kvinna till Kvinna...coming soon ;)