Konflikten
Så. Det var längesen jag skrev något här. Det har sin grund i knapp inspiration och tid. Idag har jag funnit lite grann av båda.
De senaste veckorna har det pågått ett krig i Georgien och även om jag inte har en proffsbedömares analytiska klarsynthet, så har jag praktisk erfarenhet som jag tror väger upp för ett inlägg.
Dagens tema: Skitsnack.
En gång för längesen, i en föreläsningssal på McGill University i Montreal. Cultural Studies. Vi pratar om språk och använder oss av en artikel om "bullshit" som intresseväckande utgångspunkt för diskussion. Definition av skitsnack: Uttryck i tal och skrift där utövaren/avsändaren framförallt och huvudsakligen lägger sig vinn om mottagarens positiva intryck av dennes person och/eller dagordning i framförandet av meddelandet snarare än av meddelandets riktighet. Huruvida åsikter och fakta som läggs fram är rätt eller fel utifrån ett objektivt synsätt är alltså av underordnad betydelse.*
Jag tycker om skitsnack under rätt omständigheter. Jag använder mig ofta av det. Jösses koss. Jag är en skitsnackens mästare. För att parafrasera ett bevingat "Batman Begins" - citat: "It's not what you do that defines you, it's what you say". Men. Det är skillnad på skitsnack och skitsnack.
Politiken är en arena och ett forum som av nödvändighet innehåller många lögner och halvsanningar. Världen, Samhället, är en komplicerad plats, och just därför vill dess invånare och medlemmar bli serverade enkla sanningar. I det sammanhanget blir dess främsta företrädare - politikerna - antingen betvivlade Nja-sägare eller förmenta sanning(s)ägare. Det är di senare som är farliga.
Så. När Medvedev i Ryssland anklagar georgierna för folkmord på den sydossetiska befolkningen eller när Saakashvili orerar om att "vi nu ser ondskan i vitögat", så är det typexempel på politiker som snackar skit. Under min tid i Abchazien läste jag många pressmeddelande som innehöll liknade citat från rysk, abchazisk och från georgisk sida. Det som upprörde mig mest var inte lögnerna och behoven från endera sidan att få sig själv att framstå i god dager. Det som upprörde var den extrema, kompromisslösa nationalism som låg bakom alla dess plumpa skitsnacksförsök. Det kunde låta ungefär som så här: "Yes, we want peace by peaceful means...but [a] we will never give up one inch of our Georgian soil" (typ Saakashvili) eller "[b]...we will never give up our independence" (typ Bagapsh, Abchaziens president). Allt det där med "peace by peaceful means", eller ge upp något man inte har, eller löften om att sätta sig vid förhandlingsbordet, det handlade bara om dålig retorik och skitsnack. Allt det där med att inte tillåta frigörelse/annektering var, och är, inte förhandlingsbart. Skitsnacket är till för att göra den inhemska befolkningen mer patriotisk och omvärldens opinion och ledare vänligt inställd till endera sidans anspråk. Till sist, under gynnsamma förutsättningar, så framstår skitsnacket som sanning.
Dock. Realpolitik är alltid av överordnad betydelse. De flesta av omvärldens politiker styrs av logiska övervägande kring ett tillstånd och dess konsekvenser för det egna landet, och jag tror att de oftast ser igenom skitsnacket. Georgien har stötts av väst för dess västvänliga president och politik. FN stödjer landets territoriella integritet för att FN i sig är uppbyggd av länder med ovedersäglig territoriell integritet. Ryssland stödjer Abchazien och Sydossetien för att landet nog faktiskt ser dessa som ryska territorium, och viktigast av allt, vill statuera exempel och sätta ett uppstudsigt Georgien på plats. Attacken på Tschinvali blev en ursäkt för att ryta till på skarpen. Nå, det finns säkert många andra orsaker till den pågående kriget. Men låt mig i enkla ordalag få avsluta med denna uppmaning:
Tro inte på skitsnacket. De olika sidornas anspråk kan inte förenklas till moraliska ställningstagande i termer av rätt eller fel. Om ni gillar tanken på en politiskt stabil internationell värld som styrs av regler, långsiktighet och förnuft så hoppas på att Ryssland lämnar Georgien och att väst och öst blir vänner igen. Om ni gillar tanken på demokrati och mångfald inom ett land så hoppas på att idioter som Saakashvili inte får oförtjänt mycket stöd av krisen, utan lämnar sin podium för mer intelligenta och nyanserade politiker. Hoppas, hoppas på att det nu inte sås frö till senare än värre utbrott av krig och oskyldigas död.
* Det mest extrema exemplet som tas upp är en filosof som besöker en vän som hamnat på sjukhus för någon malör. Vännen säger "I feel like a dog that's been run over", varmed filosofen svarar: "That's bullshit!". Andemeningen är att vännen, eftersom han varken är hund eller har blivit överkörd, rimligen kan empatisera med en hund som har blivit överkörd. Sjuklingen vill ge uttryck för sitt fysiska tillstånd men använder sig därmed ett påstående som varken kan verifieras eller falsifieras. Alltså: skitsnack.
De senaste veckorna har det pågått ett krig i Georgien och även om jag inte har en proffsbedömares analytiska klarsynthet, så har jag praktisk erfarenhet som jag tror väger upp för ett inlägg.
Dagens tema: Skitsnack.
En gång för längesen, i en föreläsningssal på McGill University i Montreal. Cultural Studies. Vi pratar om språk och använder oss av en artikel om "bullshit" som intresseväckande utgångspunkt för diskussion. Definition av skitsnack: Uttryck i tal och skrift där utövaren/avsändaren framförallt och huvudsakligen lägger sig vinn om mottagarens positiva intryck av dennes person och/eller dagordning i framförandet av meddelandet snarare än av meddelandets riktighet. Huruvida åsikter och fakta som läggs fram är rätt eller fel utifrån ett objektivt synsätt är alltså av underordnad betydelse.*
Jag tycker om skitsnack under rätt omständigheter. Jag använder mig ofta av det. Jösses koss. Jag är en skitsnackens mästare. För att parafrasera ett bevingat "Batman Begins" - citat: "It's not what you do that defines you, it's what you say". Men. Det är skillnad på skitsnack och skitsnack.
Politiken är en arena och ett forum som av nödvändighet innehåller många lögner och halvsanningar. Världen, Samhället, är en komplicerad plats, och just därför vill dess invånare och medlemmar bli serverade enkla sanningar. I det sammanhanget blir dess främsta företrädare - politikerna - antingen betvivlade Nja-sägare eller förmenta sanning(s)ägare. Det är di senare som är farliga.
Så. När Medvedev i Ryssland anklagar georgierna för folkmord på den sydossetiska befolkningen eller när Saakashvili orerar om att "vi nu ser ondskan i vitögat", så är det typexempel på politiker som snackar skit. Under min tid i Abchazien läste jag många pressmeddelande som innehöll liknade citat från rysk, abchazisk och från georgisk sida. Det som upprörde mig mest var inte lögnerna och behoven från endera sidan att få sig själv att framstå i god dager. Det som upprörde var den extrema, kompromisslösa nationalism som låg bakom alla dess plumpa skitsnacksförsök. Det kunde låta ungefär som så här: "Yes, we want peace by peaceful means...but [a] we will never give up one inch of our Georgian soil" (typ Saakashvili) eller "[b]...we will never give up our independence" (typ Bagapsh, Abchaziens president). Allt det där med "peace by peaceful means", eller ge upp något man inte har, eller löften om att sätta sig vid förhandlingsbordet, det handlade bara om dålig retorik och skitsnack. Allt det där med att inte tillåta frigörelse/annektering var, och är, inte förhandlingsbart. Skitsnacket är till för att göra den inhemska befolkningen mer patriotisk och omvärldens opinion och ledare vänligt inställd till endera sidans anspråk. Till sist, under gynnsamma förutsättningar, så framstår skitsnacket som sanning.
Dock. Realpolitik är alltid av överordnad betydelse. De flesta av omvärldens politiker styrs av logiska övervägande kring ett tillstånd och dess konsekvenser för det egna landet, och jag tror att de oftast ser igenom skitsnacket. Georgien har stötts av väst för dess västvänliga president och politik. FN stödjer landets territoriella integritet för att FN i sig är uppbyggd av länder med ovedersäglig territoriell integritet. Ryssland stödjer Abchazien och Sydossetien för att landet nog faktiskt ser dessa som ryska territorium, och viktigast av allt, vill statuera exempel och sätta ett uppstudsigt Georgien på plats. Attacken på Tschinvali blev en ursäkt för att ryta till på skarpen. Nå, det finns säkert många andra orsaker till den pågående kriget. Men låt mig i enkla ordalag få avsluta med denna uppmaning:
Tro inte på skitsnacket. De olika sidornas anspråk kan inte förenklas till moraliska ställningstagande i termer av rätt eller fel. Om ni gillar tanken på en politiskt stabil internationell värld som styrs av regler, långsiktighet och förnuft så hoppas på att Ryssland lämnar Georgien och att väst och öst blir vänner igen. Om ni gillar tanken på demokrati och mångfald inom ett land så hoppas på att idioter som Saakashvili inte får oförtjänt mycket stöd av krisen, utan lämnar sin podium för mer intelligenta och nyanserade politiker. Hoppas, hoppas på att det nu inte sås frö till senare än värre utbrott av krig och oskyldigas död.
* Det mest extrema exemplet som tas upp är en filosof som besöker en vän som hamnat på sjukhus för någon malör. Vännen säger "I feel like a dog that's been run over", varmed filosofen svarar: "That's bullshit!". Andemeningen är att vännen, eftersom han varken är hund eller har blivit överkörd, rimligen kan empatisera med en hund som har blivit överkörd. Sjuklingen vill ge uttryck för sitt fysiska tillstånd men använder sig därmed ett påstående som varken kan verifieras eller falsifieras. Alltså: skitsnack.