CG Bloggin'

Jag tar en välförtjänt (?) paus i jobbandet för att beklaga mig över att tvingas jobba över julen. Just så är det. Medans ni där hemma kan glädja er över juletid, om än med blixthalka, så genomlider jag 10-15 grader i solsken utan någon julkänsla whatsoever. Kanske hade det varit en annan sak om jag kunnat vara ute, gå på nån hajk eller så, men som det är - inomhus, framför datorn, då och då med en längtansfull blick på nyheter från Sverige, och boredom. Läste precis att Anders och Måns ska leda någon temakväll på lördag om svensk TV-underhållning senaste 50 åren - yes! But no, instead BBC News kanske, eller Al-Jazeera. Kanske skärper BBC Prime till sig och sänder en Parkinson-repris?

Problemet här är att den ortodoxa julen firas en vecka in i januari. Majoriteten av expats åker till sina respektive hemtrakter. Jag har varit här snart 12 månader och börjar nästan ångra min tre-månaders förlängning.

Det finns dock ljusglimtar. Jag får i vanlig ordning be om att få komma tillbaka till det senare. Jag har en månadsreport att skriva.

Jag har varit dålig. Mycket dålig. På att blogga. Jag kan skylla en hel del på jobbet. Mycket nu. Väldigt mycket. Under julen inte lika mycket. Då kommer jag nog försöka blogga mera. Det finns mycket att säga. Inte så mycket nytt vad gäller jobbet kanske. Däremot om solstinna promenader, frusna hundar, ryskalektioner med småsöt lärarinna, de senaste avsnitten av Entourage, avsked, nyårsplaner, mountain-running, bastubad och julstämning. Lite av det där kommer dyka upp framöver. Inte allt. Litegrann. + bilder.

Ho Hi and a bottle of rum...I'm back in TBI. Flygresan var trakig men gick enligt planerna - lang vantan, forseningar, insomnia, en taxichaffis som ville visa snubben jag delade taxi med vilka de basta och billigaste hotellen egentligen ar och darmed gjorde resan till stan dubbelt sa lang - i sangs vid 06.00.

Måste bara säga: underbart väder i ABK, typ 15 grader och ljum vind. Senaste veckorna har varit bra, mycket bra på den fronten. Tror att det första gången jag någonsin har suttit ute och ätit lunch, i t-tröja därtill. Nå, det kommer inte vara för evigt, risken är att regnsäsongen - vinter - börjar inom några dagar och det blir blött, blött, blött, alltid, överallt, tills jag lämnar stället.

 Imorrn ska jag ut på fältet - besöka några skolor och dela ut priser i en tävling som vi (UNDP) anordnade inom ett av våra projekt. Händer alldeles för sällan att jag åker ut och ser vad vi egentligen håller på med. It's goin to be good!

Idag fyller mor min....61 ar. Detta ar ingen alder - inte borjan till slutet, nejnej: slutet av borjan! Nu ar det bara till att tuta och kora och fixa till den dar tradgarden som aldrig tycks bli fixad. Hur som helst - Grattis pa bemarkelsedagen till Eva Erixon!

Idag firar vi ocksa FNs fodelse. Just det, for 61 ar (!, se ovan) sedan sa ratificerades FN-forklaringen av majoriten av de davarande 50 medlemmar, vilket skapade grunden for organisationen som den ar idag - stor, byrakratisk, kompromissande och till stora delar kraftlos helt sakert, men ocksa ett forum for diskussion och - inte att forglomma - bistandsflode. Forlat mig, men det maste sagas: Trots sina svagheter sa skulle varlden vara en samre plats utan FN. Dessutom skulle jag vara arbetslos ;) Hell,  om det inte var for den 24 oktober 1945 sa skulle jag inte ens blivit till!

Happy Eva-dag! Happy UN Day!

En nygammal restaurang har öppnat i stan - San Remo. Enligt vad jag har fått veta av expatveteranerna så var det tidigare en för Sukhumi väldigt dyr restaurant - en kväll kunde gå på 100 dollar eller mer, och det är mycket här - med top-notch food. Nu är det en relativt dyr restaurang - om man nu i jämförelse med Sverige kan kalla en tre-rätters middag med vodka för ca 150 spänn för dyrt - med relativt god mat. Well, riktigt god mat för att vara här. Jag har precis varit där och är väldigt glad - mätt och trätt. Imorgon bär det iväg på hike som bland annat kommer inkludera att vinscha sig över en vild fors medelst en rostig...whatever you call it...trolley. Bron är bortspolad, men platsen vi ämnar för är ett populärt pilgrimsmål, där Johannes Döpares ben uppenbarligen har  funnits en gång i tiden. Därav vinschanordningen. Nåväl, tänkte bara dela min glädje över måltid, hike och - vilket bör tilläggas - framgångsrikt avslutade budgetförhandlingar med vår lokala partner. Ha det!

Nu när jag ändå är igång med bloggandet, så kan jag väl nämna två roliga episoder jag varit med om de senaste veckorna:

1) Efter att jag närt på mitt alkolholberoende med x antal gin & tonic en onsdagkväll, så råkade jag i en avancerad dansmanöver sparka hål på gipsväggen som skiljer baren från köket. Den baransvarige blev arg och kastade först ut mig, sen kvarvarande gäster, med ett rungande hot om att jag skulle få betala en hel ny väggsektion (väggen var uppbyggd av ganska stora gipsplattor). Well, nu är vi vänner och igen och hålet är spacklat. Reparationen kommer kosta mig 500 RR, men då ingår ett rykte om att jag skulle blivit så full att jag i ilska skulle SLAGIT hål i väggen. Inte illa...

2) Mitt dagliga mål (giv mig idag...) förtäres alltid hos Svetlana, som driver en av de två "lunchrestaurangerna" på området. Hon brukar försöka förklara för mig på ryska vad som bjuds. Well, en dag serverade hon korvfylld kycklingfilé (!) - "galbaska" (motsv.) - vilket i mina öron först lät som "galtaska" (motsv.), ett ord som jag till hennes stora nöje upprepade högt. Hon skrattade väldigt länge; hon skrattade efter jag hade fått min mat; hon skrattade när jag lämnade tillbaka min tomma tallrik, och hon försitter fortfarande aldrig en chans att till andra berätta historien om hur det kom sig att Mr Eriksson bad om att få "pung" till maten.

En sommardag någon gång under nittiotalet så begav sig jag och en vän, låt oss kalla honom Mikael, ut på en kanotexkursion. Vi började i Snogeholmssjön, och paddlade oss oss via en rännil till å till Sövdesjön. Därifrån hade vi som mål att ta oss via Klingavälsån, Vombsjön och Kävlingeån ut till Öresund. Nåväl, vi började på den här etappen, men blev snart överväldigade av långvarig regnskur som övertalade oss att göra tillfällig bivack vid Klingavälsåns strand - under ett träd på ett grönområde som uppenbarligen utgjorde bete för korna vi såg i fjärran. Vi slog upp tältet och sökte skydd mot vätan. Efter en 5-10 minuter tittade vi ut för att se om stormen såg ut att bedarra, men observerade istället att de tidigare så avlägsna kossorna plötsligt befann sig på halva avståndet till vårt tält och dessutom närmade sig i snabb takt.  Jag har visserligen spenderat 5 år av mitt liv på en bondgård och kommer därtill från en utpräglad bondesläkt (4 centuries and ...not counting anymore), men det är inte utan att man i åsynen av en anrusande kreaturshjord blir något orolig till sinnes. Under ett par sekunder stod jag handfallen och tvekandes inför vilket hot som den egentligen utgjorde - och följaktligen huruvida det var säkert för oss att stanna kvar på platsen eller ej. Min vän Mikael hyste dock inte samma tvivel: "Packa ihop tältet, fort som fan!" [red.anm. minnet kan svika: det här är inte nödvändigtvis den exakta ordalydelsen, även om det väl fångar den rådande stämningen]. I gemensam panik rev vi så ner tältet och kom ut på säkert vatten precis innan hjordens förlöpare nådde stranden. Som om inte denna erfarenhet var nog fick vi längre fram vid ett tillfälle kånka kanoten över land på grund av en spärrande broövergång, och detta likaledes i en hage med nyfikna kossor. Till sist, mentalt ansträngda av ovansagda skäl samt fysiskt slutkörda av en alltför meandrande Klingavälså, så beslutade vi oss för att ge upp vår exkursion samma dag den börjat. Mikaels pappa kom och hämtade oss i närheten av Ilstorp.

Jag erinrade mig om den här i minnet så undanskuffade och föga smickrande historien under en promenad på en helt annan plats, en helt annan tid: Sukhumis nordliga kullar, en höstdag 2006. Igår. Ensam och bevapnad endast med mobiltelefon - ilskna hundar forekommer har och var langs leden jag valt att vandra; en hojd nave med nagot som i dessas ogon liknar en sten avskräcker fran anfall (jag misstanker att de blivit illa behandlade av bade ägare och tidigare förbipasserande) - sa råkade jag pa hemvägen stöta pa just en....kohjord. Jag blev inte överraskad - en intrikat del av abkhazisk kreaturshållning består av att släppa kossor, grisar och hästar ut på fritt bete (vilket, konstigt nog, ofta sker bredvid eller på (!) landets/regionens huvudväg) - men till skillnad från vanliga fall sa befann jag mig nu inte i skydd av en 4x4 Landcruisers stålförstärkta chassi. Istället blockerades min väg av 10-20 kreatur, varav ett par redan hade vänt sig om och stirrade mot mig, på mig, med allt annat än blida ögon [well, kanske var det så att de helt enkelt bara stirrade på mig av nyfikenhet...det är till och med ganska troligt att så var fallet]. Misstänkt många saknade juver, och hade relativt kraftiga horn - ganska ovanligt för kossor, även abkhaziska sådana. Nej, det verkade inte bättre än att en jävla massa ungtjurar stod mellan mig och min vandrings mål.

Till skillnad från kanotexkursionen så fanns det i det här fallet inte så många alternativ att välja mellan. Det började bli för mörkt för att gå tillbaka samma väg jag kommit. Vägen kantades av stängsel på båda sidor vilket omöjliggjorde en kringgående manöver. Kanske var det också så att jag - bondesonen från Gråstorp, Eriksdal - kände en viss revanschlusta gentemot dessa fränder till kossorna jag flytt från ett antal år tidigare. Jag beslutade mig för av våga framåt, om än med försiktiga steg. Med stigande mod passerade jag så kossorna...tjurarna... en efter en, dock hela tiden medveten om att min promenad närsomhelst skulle kunna gå över i Pamplonarusning*. Till sist kvarstod bara en - "Papa Bull" - en stadig bit, med cojones ... this big! I sanning en best av fruktansvärda mått.

Men det var lugnt. Det som kunde blivit ett horribelt, om än småroligt, skadeslut på min Abkhazien-sejour, undveks genom att jag med något raskare steg än tidigare och på säkert avstånd (stängslet hade försvunnit) passerad besten, därtill med en nick som tack för att han givit mig fri lejd [confess:..ingen nick]. Triumfens bägare solkades dock något av att en stor grissugga började småspringa bredvid mig, antagligen en smula uppskrämd av den annalkande hjorden. Jag får väl erkänna att jag även i denna situation blev en smula påverkad av min omgivning och började småspringa jag också. Nåväl, efter ett tag var både grisen och tjuren bortom sikt, varpå jag fortsatte färden hem med vetskapen att jag hade tagit ett avgörande steg i att bekämpa mina kanotexkursionsdemoner. En avgörande fråga dröjer sig dock kvar till denna dag, och kräver sitt svar för att jag återigen med full tillförsikt kan ge mig ut på tur igen:

Hur farliga är egentligen kossor/tjurar?



* Får mig osökt att tänka på historien om snubben som slänger sig ut från en 10-våningshus(...) "You know what people said as he was passing each floor? - 'So far so good!"

Det är lugnt! Kalla tillbaks brandkår och polis (!) CG has arrived in Abkhazia...

Jag har varit hemma i Sverige snart en vecka. Till trots vissa orosmoment, så har det varit fantastiskt bra! Det är höst, luften är klar och krispig, och jag är glad att kommer där jag kommer ifrån och har alla de vänner jag har. Jag läser Moberg och känner att jag vill gå tillbaka till rötterna, hitta en rar skånetös och slå mig ner i en länga i en liten by vid en skog på vår underbara, omväxlande landsbygd. Låter det för mycket? Om det gör det, så är det bara för att jag känner mig inspirerad, nothing less. 

Min kulturkunskapslärarinna på gymnasiet frågade mig - apropå en tes jag lagt fram om att vara en "världsmedborgare" - om det inte egentligen var så att jag, som hon, stod förankrade i en identitet med "båda fötterna djupt nere i den skånska myllan". Så inskränkt!  - tänkte jag, och lät de kommande åren kännetecknas av ett sökande efter mål, mening och identitet mestadels utanför min hembygds gränser. Jag ska inte överdriva vidden av mina äventyr: Karlsborg, Aix-en-Provence, Bergen, Montreal var aldrig smärtsamt annorlunda upplevelser. Men likväl ställdes jag inför nya miljöer och utmaningar, alltid med förhoppningen att jag just vid det tillfället skulle finna något som jag av olika anledningar inte kunde finna hemmavid. Jag vet att jag inte utgör ett unikt fall. Jag vet också att sökandet efter mål, mening och identitet inte alltid gestaltar sig genom fysiska resor. Men när jag kom hem den här gången, särskilt den här gången, så kändes det som att jag i alla bemärkelser kommit hem.

Jag är fortfarande bekymrad om framtiden, framförallt med tanke på den bana jag trätt in på med jobbet i Abkhazien. Jag vet att jag minst kommer vara där i fyra månader till, men kanske längre, om inte där, så någon annanstans. Just nu ser jag inga reella alternativ för att kunna förena den något idealiserade drömmen jag inledningsvis nämnde med ett meningsfullt yrkesliv. Dessutom har jag fått allför mycket smak på livet utanför Sverige för att vilja ge upp det helt. Men trots det så är jag är glad: Jag vet att det här är en bra plats att vara på; jag har sett prov på hur bra man kan ha det - med särskilda referenser till paret som gifte sig i helgen, Roger och Jenny - som ger mig hopp om att lyckliga och harmoniska förhållande - på det stora hela - kan existera; och dessutom har jag fått en genomträngande, omedelbar och fantastiskt tydlig vision av den jag själv söker genom ett annat exempel (det blir inte tydligare än så ;) Allt som allt, fast livet är och kommer alltid vara en kamp för att göra saker och ting bättre, så vet jag nu varthän jag strävar:
 
Jag ska tillbaka till myllan!