CG Bloggin'

Om allt går enligt planerna så kommer jag hem för två veckors semester med början på torsdag nästa vecka. Det känns som att jag har varit här väldigt, väldigt länge - antagligen för att jag stannade över julen - och jag ser fram emot hemmavistelse som aldrig förr. Ser fram emot att träffa några av er som läser det här.

Innan dess så står koordinerings- och arbetsgruppmöten på schemat. Alors, back to work.

Google är fantastiskt.....[i samarbete med något som kallar sig "panoramio"]. I menyn till vänster hittar ni numera en interaktiv (whohoo) karta över västra delen av Abkhazien....med bilder! Ingen av bilderna är mina,  ni får nöja er med andras alster, så länge.  [Just det - I assume no responsibility whatsoever for terminology used]

Idag har jag varit här i ett år. Tiden går fort, men samtidigt inte. Det är mycket rutin nu. Få saker som överraskar och inspirerar. (Nyårsfärden var lite av ett undantag). Jag hoppas på att en hårdsatsning på ryska kan sätta fart på saker och ting. Tre månader kvar - jag vill göra ett bestående intryck. Davaj!

Hey, you've got to hide your love away."

Återigen så finner jag inspiration i musiken (om ni kommer ihåg, så gjorde jag en referens till "God is in the house" i mitt förra inlägg). Återigen sporras jag av en festiv uppladdning - idag var dagen efter "gamla nyårsafton" (det är en ortodox thing; nyår firas två gånger på grund av diskrepans mellan kyrklig och sekulär tradition) - och kontoret firade med champagne och vin. En betydande inslag i abkhazisk gästabudkultur är att det ges många tal och skålas mycket: till familjen, till landet, till de döda, till de levande, till kvinnor, till vänner, och så vidare (jag tror att det finns 162 officiella skålar som egentligen är kutym vid festillfälle). En skål tillägnades mig och jag blev, naturligtvis, mycket glad. Min återgäldande skål blev något sämre, även om (eftersom) den framfördes på ryska, ungefär i stil med:  "tack för att ni är här, gör ett så bra jobb, tack....tack, tack, tack". Ok, så min toast-making lämnar mer att önska. Men bara det att vi skålade till varandra är jäkligt schysst. 

"I've just seen a face, I can't forget the time or place where we just met (...) falling, yes I am falling - and she keeps calling...me back again".

Why? Well, vad kan jag säga? Det  handlar om uttryck av kärlek, känsla, heder - uttryck som det känns vi har förlorat lite grann in Sweden - bevarade av tradition, som kanske ibland görs av tvång, men oftast följs av en reell skillnad i känslotillstånd. Man känner sig uppskattad. Man gör att andra människor känner sig uppskattade, och blir glad av det. Sen gör alkholen resten av jobbet.

"You make me dizzy, miss lizzy...the way you rock n'roll...."

Jag stannar upp ibland för att lyssna mer aktivt på musiken i mina öron(!); för att göra en liten skrivbordsdans, sjunga lite, och så. Som ni ser har jag skrivit ner några quotes. De har egentligen väldigt lite att göra med inläggets innehåll, och jag förstår egentligen inte hur det kan komma sig att alla på något sätt handlar om love, men! -  en present - en skål när jag kommer hem - till den som vet varifrån de kommer. Kanske blev det här inlägget laddat med mindre poäng än jag tänkt mig, men I have to go - hungry as a tiger.

"She's bad and she knows, I think that she knows....ahhhh" [bonus, for additional toast]

Den ursprungliga planen för min nyårsvistelse i Tbilisi var att flyga från SUK på lördagen med ankomst samma eftermiddag. Därefter skulle jag ha tid för att handla, chilla och förbereda mig för nyårsafton dagen därpå – med fest på ICRC, fest på fem våningar till och med, med olika tema för de olika våningarna. Sen slappna av på måndagen, för att ta flyget tillbaka till SUK på tisdag morgon. Back for work vid lunch alltså.

Den ursprungliga planen blev ändrad. Mina förhoppningar kom att grusas vid flertalet tillfällen, men lyckligtvis oftast för att följas av oväntade, ganska bra erfarenheter.

Lördag 30/12, 12.00. Kommer till bussen som ska gå till helikoptern, som ska till flyget i Kutaisi, som ska till till Tbilisi. Chauffören meddelar att helikoptern är inställd på grund av dåligt väder – bussen kör direkt till Kutaisi, en tre-timmars färd på dålig väg. En främling, en äldre, pratglad man, väcker omedelbara misstankar att jag inte kommer få tröst av min iPod under färden. Skit också.

Senare på lördagen. You guessed it - mannen visar sig vara hjärtansvärd trevlig och intressant: En tysk lutheransk nybliven biskop över Kaukasus nejd på hemfärd från fåsjälig abkhazisk församling; berättar om hur han på grund av lungfel undslapp att inkallas till "the last defence of Berlin" under 2:a världskriget, till skillnad från många andra tonåringar (yes, he is old); berättar om de år han studerade till präst och då år han spenderade på mission i Etiopien, och i Sibirien, för att därefter ta en doktorsexamen i statsvetenskap; ger exempel på kunskaper i hebreiska, grekiska, latin, ryska, italienska [och två etiopiska språk jag inte kommer ihåg]; saknar sin familj i Tyskland men gillar läget, och råder mig till att göra en ph.d. om Abkhazia ("since you're here...").

Samtidigt. Efter en kort tupplur, vaknar jag upp till Nick Cave's "God is in the house" [nej, skojar bara, men jag lyssnar på den just nu, medan jag skriver det här - tyckte det kändes rätt passande ;)]. Biskopen berättar att flyget från Istanbul [mot Tbilisi] valt att inte landa i Kutaisi. People in charge låter bussen fortsätta mot TBI istället, till trots ökande snöfall.

Lördag kväll, 18.00 - 19.00. Skit. En buss stannade på vägen uppför berget. Följande bli tvingades göra detsamma, och bilen efter den, och lastbilen efter den, och så vidare....ner till vår buss. Snön fryser till is och väglaget ger inget fäste. Fordon på väg ner, från andra hållet, blockeras av sick-sackande fordon på väg uppför, med fart för att inte behöva stanna - men naturligtvis tvingas göra det när vägen blir alltför trång. Where is the police? Varför görs det inget för att reda upp det här? Varför har vi inte snökedjor? Stupid! Jag tappar tron på nyår i Tbilisi, tills biskopen ger sig ut, manar på, bannar folk som förvärrar stockningen, sättar axlarna mot och puttar på bussen ("I found that in Ethiopia, in the rainy season, when roads become slippery paths of mud, that a simply push can do wonders for a trapped vehicle..."). Andra gör detsamma, polisen kommer så småningom för att reda upp oredan, och before we know it, så är vi på väg igen. Jag äter upp Snickers(en) jag sparat för en kall natt på berget och fortsätter prata med biskopen, förvånad och imponerad.

Lördag kväll, ca 22.30. Alora, äntligen framme i Tbilisi! Adjö till min nyfunna vän. Klapp på axel till de två chaufförerna och hej till den rödhåriga damen som jobbar nånstans inom UNOMIG. Vi var inte fler än så. Det känns lite grann som att vi har knyts samman av våra gemensamma vedermödor. Känslan överlever dock inte länge efter det att jag satt mig i taxin som tar mig sista biten till min vän Stefano. Det här är den farligaste biten: Liksom de flesta andra kaukausiska män gillar min taxi-driver att köra fort, vilket i stadstrafik - ingalunda otät - betyder 120 och ivrigt kryssande mellan filer. Jag är så härdad att jag inte ens tar på mig bältet. Coolt. Tror inte det. Men jag säger inte till honom att sakta ner, för jag vill sova, jag vill ha mat, jag vill...komma fram. Till sist, 9.5 timme efter avfärd (en timmes tidsskillnad) så gör jag det. Jag anländer till en mindre bjudning, tar för mig av pasta (al dente, of course, nothing but the best for the traveller) prosciutto, kaka, vin, mandariner - italiensk mat i överflöd. Tror att jag är redo för sömn, men rycker upp mig till projekterad animé-film. Sen sover jag.

Natten till nyårsafton, 02.00. Though I walk in the valley of shadows....or death... Till trots dagens motgångar, så känner jag mig väldigt nöjd. Om det inte var för min förvärrade förkylning (se 18.00 - 19.00), så skulle allt vara perfekt. Men det blir ju aldrig saker och ting.


[Det tar längre tid att skriva det här än jag trodde. Dags för mig att sova. Jag har trots allt ett jobb att sköta imorgon ;) De följande dagarna i Tbilisi liknade lördagen på många sätt, vad gäller kontraster alltså. Fortsätter kanske historien en annan gång. God natt!]

just came back from a farewell party that ended just when I had had a last shot of vodka. Naturally, now a bit drunk...and tired. Will write better tomorrow, or Sunday. All is well, though. and yes - my fondest farewell to Adrianna, who has been here almost exactly as long as I have, one year minus one week. See you in Columbia!

Igår besökte jag sex skolor och ungdomsgrupper som sysslar med "inkomstberedande aktiviteter" inom jordbruk. Varje grupp - 17 totalt - får ca 1000 dollar som kan satsas på växthus, biodling, svin-uppfödning, etc. Det är bra projekt som engagerar och ger grundläggande kunskaper i eget företagande. Fältvisiten igår gav bra och, well, dåliga, men också intressanta erfarenheter. Två glas hembränt på stående fot vid första skolan skänkte mig både värme och cred hos den som bjöd (skolans rektor). Vid tredje skolan fick jag bevittna min första avrättning. En gris blev av med huvudet under skärande vrål. Jag var tillräckligt lullig från spriten för att få idén att filma dess dödsryckningar. Det var en makaber om än i sammanhanget högst naturlig händelse. Hell, om jag bott kvar på landet skulle jag sysslat med samma grej. Människan är en best. Jag tänker omsider bli vegetarian.

Imorgon bär det iväg till Tbilisi för nyårsfirande. Det ska bli skönt att komma ifrån Abkhazien lite grann. Det funkar inte att vara nästintill själv här - särskilt inte sedan jag växt in i den yrkesmässiga och sociala rollen som samordnare. Det enda sällskap jag kan hitta just nu är filmkaraktärer. CK Dexter Haven (Cary Grant) och Tracy Lord (Katharine Hepburn) i "The Philadelphia Story" ligger närmast till hands [don't mind the name-dropping, it's a movie-must].

Gott Nytt År!

Jag har som ni märkt ändrat lite i sidans layout. Vet inte om det blev så mycket bättre - kanske till och med lite tråkigare - men det är iaf en förändring. Efter intensivt julbloggande så är ganska trött på att titta på sidan.

Om ni vill veta mer om biståndsarbete i Abkhazien så kolla in www.abkhazdev.info

Jag tror bestämt jag måste fortsätta med julkorten. Här är ytterligare ett från ICQ, med renar och allt.

http://www.icq.com/friendship/pages/browse_page_16959.html

Julafton är över, men dess budskap lever vidare ;)

Vår middag igår var trevlig. Tyvärr så fick vår självutnämnde kock inte riktig ordning på spisen, varför huvudmålet - pepparstek, ris och pumpa - inte serverades förran ca 23.30. Nåväl, med "secret santa", lite "tansevaju", vodka och, framförallt, min medhavda halvliter julmust, så var hela tillställningen riktigt trevlig ändå. Jag saknar allting, well, mest julmusten kanske, idag. Dess mustiga, kittlande smak ligger alltjämt kvar i mitt omedelbara smakminne. Dessutom lobbade jag den till de andra gästerna. Kocken gillade väldigt mycket. Den här veckan är det Olgas tur att servera mat i kafeterian. Hon är inte mycket till cuisinier. Idag fick jag nöja mig med överkokta makaroner och - surprise, surprise - kycklingfilé. Pepsi att dricka till...

Jag var lite småledsen över att behöva jobba idag (UNDP följer georgiska helgdagar och eftersom de firar ortodox jul den 7e januari så betyder 24, 25, 26 december inte särskilt mycket). Jag tillät mig en sovmorgon, men vid 12.00 så bar det iväg till Gali och Pirveli Gali på jobbärende. UNDP sysslar bland annat med rehabilitering av vattensystem (kloaker, pipes, reservoar), en komponent inom vilken ingår att även bedriva en informationskampanj om att använda vattenresurserna på rätt sätt. Vår lokala NGO-partner har engagerat tre skolor i området, vars elever har fått i uppgift att upplysa varandra och föräldrar om denna information genom teckningar och skådespel.  Jag följde med för att undersöka lite hur arbetet fortskrider och fick se både teckningar och generalrepetitioner.

Två saker imponerade mig (eller..."made an impression on me", hur man nu säger det): 1) Den första skolan var, likt majoriteten av skolor i Abkhazien, i behov av omfattande renovering. Vissa klassrum hade inga fönster och/eller värmekällor, vilket i 5-gradig kyla försvårar inlärningsarbetet ganska mycket. Bänkar, tavlor, väggar, dörrar - allting var mer än 30 år gammalt och hade setts efter på minst 15 år. Med tanke på alla de pengar vi i Sverige - i jämförelse - lägger på skolan och dess elever, och med tanke på alla - i viss mån - onödiga och dyra leksaker som ges bort  i jul, så kände jag mig - som svensk och före detta elev och barn - bortskämd. 2) Den andra skolan var en positiv överraskning. Dess energiska och engagerade rektor hade sett till att fixa biståndspengar för reparation av skolbyggnaden - som i sin nymålade, nyfönstrade prakt sken upp det omgivande landskapet av övergivna, brandhärjade och i övrigt eftersatta bostadhus. Det fanns lite multimedia - tv, stereo, mikrofon. Tyvärr så har inte heller den här skolan råd med att värma upp stället. Jag behöll mina långkalsonger på ;) Det som värmde desto mer var framträdandet - "vattenföreställningen" - som vi fick bevittna på första parkett. "I ett kungarike för länge sedan levde vatten och människa i harmoni. Jord/smuts såg med avund på denna harmoni och sökte splittra denna..."Och så fortsatte det, med berättarröst, koreograferade dans och sång, tills vatten och människa - efter att "Smuts" tillfälligt lyckats att så split - återfann sitt sanitära kompanjonskap. Det som imponerade mig mest var dansen - traditionell, stilig och stolt, kaukasisk dans - och det arbete som uppenbarligen investerats i förfina utförandet. Det märktes att eleverna gillade vad de gjorde. Det märktes att de gillade att gå i skolan. Jag förstod allteftersom att den goda stämningen berodde mycket på rektorns engagemang. Hans filosofi är självklar på ett sätt - det handlar om att sätta klara mål och motivera eleverna till att förverkliga inneboende potential. Sättet att göra det på förklaras bäst med den uppmaning han gav mig efter att jag hade lovprisat deras föreställningen: "Ge oss en cd [dvd] med svensk folkdans, så ska vi framföra det för dig!" (!) Det var allvarligt menat.

Det är otroligt vilka små medel som egentligen behövs för att skapa förändring. Jag kom till Abkhazien mest för att ha något att göra och för att min profil passade tjänsten som informationssamordnare. Jag hjälper till så gott jag kan genom att göra min plikt, genom att vidarebefodra budskapet, men jag gör ingenting i jämförelsen med till exampel lärarna på de här två skolorna. Det är inspirerande att se sånt engagemang.

Var jag ska få tag i en dvd med svensk folkdans är dock en uppgift av rang. Det är inte precis in high fashion just nu. Kanske "Nygammalt" (? programmet med Bosse Larsson...?). Eller kanske en inspelning från logdans på Stampen?

Jag vet inte ens hur man stavar det....men tank pa budskapet. Kalle Anka ar bara ett av manga redskap for jultrevnad ;) Nu ska jag ga och sla in en klapp till kvallens middagsbjudning. Det kanns bra nu - har precis pratat med manga av er darhemma - sa GOD JUL!

Vi korde bastu igar, for andra gangen pa tva veckor. Stallet ligger pa vart inhagnade omrade, bakom dessa onodiga grindar och stangsel, och gar att boka egentligen for vem som. Sasja som driver stallet ser till att allt ar i sin ordning, daribland tva basturum, ett vedeldat, det andra elektriskt uppvarmt, kallvatten-pool, lakan (att vira om sig, sitta pa), hattar (haller varmen...as if we need it), stolar, bord, glas. For nagra manader sen sa fixade han ocksa mat, men pga hans sviktande halsa tar gasterna sjalva med sig den nufortiden. Sa for det facila priset av 500RR (ca 150 sek) per timme sa ar man dar, och ater, dricker, bastar, badar, om vartannat. It is very nice. Igar var vi bara fyra pers eftersom resten av NGO-communityn har akt hem, men det var helt ok anda. Lite mer fokus pa bastandet and badandet; we made it hot as hell. Tyvarr sa var vattnet fortfarande kallt som ...9-gradigt vatten ar och jag sitter idag framfor den har datorn och skriver med nagot av en temperatur. Jag ar forkyld.

Jag kom att tanka pa en sak igar dock, lite med bakgrund av det som diskuterades under foregaende inlagg: det ar fan sa nice att dela en san upplevelse.  Jag skulle egentligen sjalv vilja ha, aga (alltsa "own"), en liknande anlaggning, som t.ex. min syster och brother-in-law uppe i Oskarshamn. Just igar skulle det varit nice om man kunna stanna kvar nagra extra timmar, utan att tanka pa att Sasja vill ga hem, eller hyran for stallet. Det skulle varit nice att ha friheten att ga och basta narsomhelst, utan att vara beroende av  andras bokningar.  Det jag dock gillar med sadana har gemensamma anlaggningar ar de kommer till nytta, och att hyresarrangemanget i sig gor det mer lampat for relativt stora grupper (150 sek/timme ar for hela bastun, no matter hur manga som anvander den).  Man traffas och umgas under personliga och synnerligen avslappnade former (utan att det blir for intimt, mind you) nagra ganger i manaden - det svider inte i planboken och det blir aldrigt trakigt. Om man har en gast/besokare sa ar den alltid valkommen, men eftersom man bokar i grupp sa riskerar det aldrig bli for allmant, for opersonligt. Dessutom - vilket varken Oskarshamn eller for den delen Sovdes bastubat har - ar den direkta, sjalvklara kombinationen av mat, dricka och bastu. Vi sitter i ett rum med brasa, bord, kok, med poolen pa andra sidan ett tra... - vad kallar man det (?), ett slags trastaket fran golv till tak - med tva basturum pa steglangds avstand. Vi ater middag with no clothes on, undantaget baddrakt/lakan. Det kanske later konstigt, men ar langtifran sa. Kort sagt: Jag hoppas att middagsbjudning/ fest i bastu snart blir vedertaget aven pa andra hall. Jag lovar, sa fort som mojlighet ges, att se till att bygga en liknande anlaggning pa hemmaplan. Ni ar alla valdigt valkomna! (men boka i forvag ;)

Jaja, det var mitt Lille-Julafton-kaseri.  Ikvall ska vi kolla in nagon film pa "Kracnyii Krest" (roda korset). Det ar fortfarande inte sarskilt juligt har. Som ni kanske har markt, sa har jag har drabbats av nagon slags julfeber de senaste dagarna - det handlar om att ge och dela med sig och hela koret - sa jag hoppas pa "It's a wonderful life". Vad galler febern, sa kanske den beror pa hemlangtan - jag vet inte. Ha en god jul iaf!

2006 har varit ett jobbigt år for många i min närhet. Jag tänker speciellt på er nu när året snart är till ända. Det känns som att 2007 bara kan bli bättre.

För egen del måste jag - som så många gånger förr - besluta mig for om det spår jag slagit in på är värt att fortsätta på. För en som närmar sig de 30 så är det kanske dags att tänka pa någon slags fokuserad karriär, särskilt nu, när jag befinner mig i guldsits med brett och uppdaterat kontaktnätverk. Men lycka i bemärkelsen att göra något som är precis och alldeles passande för mig - bäste man på bästa plats - ter sig som en fortsatt illusion. Jag tror att det är dags att acceptera att drömmen om självförverkligande är just en dröm, särskilt då jag inte har en klar uppfattning om vad för slags förverkligande jag eftersträvar. Det som man bör inrikta sig på, och det som ger hopp i sig, är att dra sig till nytta svårigheterna i en given situation för att  därigenom utvecklas som människa och person. "Use the difficulties" så att säga. Ideal (eftersträvansvärda exempel) och mål (begränsande ramverk) är nog så viktigt, men i slutändan är det ändå handlandet i sig som betyder något.

I sann buddistisk anda föreslår jag alltså mig själv att leva för levandets skull, inte framförallt för pengarnas, karriärens, brudarnas skull. Tyngdpunkten ligger alltså på "HUR?". Jag satsar på att utveckla, eller iaf inte glömma bort, det som filosofitimmarna på gymnasiet hade att säga om morallära. Jag tänker försöka lyssna på min omgivning och dra nytta av min anpassningsförmåga, utan att för den skull blunda för skeende som jag tycker är fel. Jag tänker försöka vara disciplinerad utan att bli allför kontrollerad. Jag tänker definitivt försöka finna belönande (och avlönade) jobb, men det får inte dominera min vardag, alltid. Kärlek, familj, vänner -- hey, det är ju det som allt handlar om.

I will not be fuckin Jesus. Jag snackar mycket och handlar lite. Men jag vet mina begränsningar och svagheter - att försöka räcker ganska långt.

Take it easy ;) God jul!