The Horst

Jag har blivit synnerligen hemkär på sistone. Och konstigt vore väl annars. Minnet av barndomshemmet och dess omgivningar utgör en slags trygghet som människor som jag är i skriande behov av. Människor som söker en mening med tillvaron. Alltså de flesta människor.


En av mina tidigaste minnen härrör från tiden precis efter det att mina föräldrar skilt sig. Mamma och jag var på utflykt i vår neongröna Saab. Jag tror att den kallas SAAB 96. Eller inte. Det är den där som är formad som en halvcirkel. Den var riktigt fin. Efter den tog vi över morfars Ford Taunus, med röd velourklädsel, och den var - i alla fall så här i minnets sken - jävligt fin. Hursomhelst, det som jag kommer ihåg förutom bilen är vart vi åkte på vår utflykt. Eller rättare sagt: jag har en bild av att hur vi kommer tillbaka till bilen, till stället där den stod parkerad (nu när jag kommer att tänka på det: undras om vi inte också tappade bort nycklarna till bilen. Hur vi då kom hem vetefan.). Utflyktsmålet var en långsmal horst, alltså en landförhöjning, vars ena sida stupar brant ner mot en mindre sjö. Det är en dramatisk plats, skyddad som biotop och - som det verkar, eftersom inga skyltar pekar dit - skyddad från turister.


Men jag är ingen turist och jag återvände dit idag. Jag gick längs en stig med sjön på ena sidan och den tvärbranta, trädbemängda horsten på andra. Det duggade lite grann och träden under vars grenvalv jag gick tindrade av små, fastklamrade regndroppar. Jag stannade, vände mig ut över den lätt dimhöljda sjön. En stork landade på motsatt strand, och försvann snabbt igen. En traktors oljud hördes långt borta ifrån, och störde den annars så behagliga. livfulla tystnaden. Människa, maskin, djur, och tusen osynliga naturväsen.


Bakom och över mig tornade en utmaning som på en gång är konkret och symbolisk. Till skillnad från många andra utmaningar i livet så var den här, för mig, i allra högsta grad greppbar och överkomlig. Vissa skulle kanske karakterisera det som en mental defekt, men hos mig är det en källa för omedelbar gratifikation och glädje. Jag klättrar på saker. I det här fallet rörde det sig om horsten, vars krön befann sig mer än 50 meter upp på min vänstra sida. 


Jag hittade ett lämpligt, brant parti och påbörjade klättringen. Halvvägs upp fick jag ont i ryggen, blodsmak i mun och kände mig smått illamående. Regnet tilltog alltmedan jag efter principen 1-steg-framåt-gliiid-2-steg-bakåt rörde mig (överraskande) snabbt mot krönet. Jag lyckades. Utan att vänta för länge i det annalkande mörkret begav jag mig åt motsatt håll tillbaka mot bilen, längs avgrunden, på en boskapsstig. Det ösregnade medan jag slirade den leriga stigen fram i mina vita, Lacostemärkta tenniskor. Jag avgjorde att jag egentligen inte var i slag att göra liknande klättringar. Det gjorde alldelse för ont i kroppen och i bröstet, och säkerligen skulle min seger mest ge som resultat att förkylningen som legat och hotat under vintern skulle bryta ut i full kraft. 


Men jag kände mig förbannat lycklig där jag gick fram, som krönets regnhöljda konung.    


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback