I like Sukhumi
Jag kom tillbaka från Tbilisi i onsdags. Tbilisi - huvudstaden i Georgien - är skitig och noisy, ändå det närmaste man kommer civilisationen i den här delen av världen. Men jag vet i fan om jag inte ändå föredrar Sukhumi...det är fattigt och fortfarande krigshärjat, men som tillfälligt besökande så ser jag en otrolig skönhet i spåren från dess glansdagar. Naturen har tagit över; fartyg ligger och rostar i kajen, vartannan byggnad är en överväxt ruin, hålen i gatorna fylls av ett nästintill ständigt strilande regn. Fast det har gått 12 år sedan det var krig här, så är det fortfarande dagen-efter - tiden står still, få intiativ tas för förändring. Konflikten ligger trots allt och hotar 10 mil söderut vid stilleståndslinjen (även om den nuförtiden begränsas till politiska utspel).
And I like this...? Fortfarande förföljs jag av bilder/ideal som begränsar mitt seende. Det tragiska är vackert; fult och hemskt blir det bara när man själv är direkt drabbad. Jag har aldrig varit i en konfliktzon eller tvingats ge upp hem, ägodelar och leverne. Jag bor på ett skyddat område, i skydd av FN-flagg. I am the bubble-boy.
Som tur är, för tron på min egen empatiförmåga och för den lokala befolkningens situation, så kunde saker och ting varit värre. Det finns gott om mat, folk har numera en viss rörelsefrihet (till Ryssland), och de bor i region som är, well, som jag sagt tidigare, fantastiskt vacker och resursrik. Än så länge har jag inte stött på någon som i själ och hjärta verkar mer olycklig än gemene man i Sverige. Jag begränsas något i vad jag kan säga här - suffice to say att det finns skäl för optimism såväl som pessism vad gäller utvecklingen i Abkhazien och Georgien. Jag hoppas att hjulen börjar rulla snart, att förändring sker så att folk kan bygga upp det som förstörts. Det jag inte hoppas på är en framtida kapitalisering som åtföljs av rovgirighet och ökande inkomstskillnader. Jag såg det i Shanghai, och tyckte mig märka tendenser till det i Tbilisi. Well, jag antar att man ser det i de flesta storstäder. De som inte förmår eller av andra skäl inte får ta del av nyfunna rikedomar, lämnas åt tiggeri och beroende. Man går förbi och ger lite växel till några. Ofrånkomligen drabbas man av dåligt samvete för att man inte ger till alla, om inte pengar så, vad fan, ett leende. Ibland institutionaliseras beroende på ett sätt som speglar samhällets tillkortakommande alltför väl: När jag gick på sightseeing i Tbilisi i söndags - trött, förkyld och allmänt sur - så kom en liten kille framspringande till mig, hängde sig i armen och upprepade "money, money, money". Det fanns inget desperat i det han gjorde, när jag lösgjort mig (ganska bryskt, I'm afraid) så sa han något jag inte förstod - något dåligt antagligen - och sprang fram till nästa. Det var hans uppgift och jobb att tigga på det sättet. Till viss del så har han rätt att förvänta sig något av mig, jag har haft fan så mycket bättre förutsättningar än honom i livet, men just i den situation fylldes jag bara av avsmak. Jag vill inte bo i sånt samhälle. Vare sig man vill det eller ej, om man inte är väldigt stark och säker i sin moralfilosofi, så påverkas man så snabbt av sin omgivning - de man inte känner struntar man i.
I Sukhumi är det inte så här, i alla fall inte än och i alla fall inte för mig. Även om jag tjänar på det själv, så gör jag något som i slutändan kommer hjälpa folk. Jag vet också att jag säkert tvingas omvärdera min naiva romantisering av ett fallen civilisation efterhand. Redan i författandet av den här sista paragrafen lyckades jag undertrycka impulsen att skriva "en ny början" som slutkläm. Men jag kan inte annat än att trivas med stället i sig - här finns en slags massiv, men samtidigt befriande stillhet som man inte ofta stöter på.
And I like this...? Fortfarande förföljs jag av bilder/ideal som begränsar mitt seende. Det tragiska är vackert; fult och hemskt blir det bara när man själv är direkt drabbad. Jag har aldrig varit i en konfliktzon eller tvingats ge upp hem, ägodelar och leverne. Jag bor på ett skyddat område, i skydd av FN-flagg. I am the bubble-boy.
Som tur är, för tron på min egen empatiförmåga och för den lokala befolkningens situation, så kunde saker och ting varit värre. Det finns gott om mat, folk har numera en viss rörelsefrihet (till Ryssland), och de bor i region som är, well, som jag sagt tidigare, fantastiskt vacker och resursrik. Än så länge har jag inte stött på någon som i själ och hjärta verkar mer olycklig än gemene man i Sverige. Jag begränsas något i vad jag kan säga här - suffice to say att det finns skäl för optimism såväl som pessism vad gäller utvecklingen i Abkhazien och Georgien. Jag hoppas att hjulen börjar rulla snart, att förändring sker så att folk kan bygga upp det som förstörts. Det jag inte hoppas på är en framtida kapitalisering som åtföljs av rovgirighet och ökande inkomstskillnader. Jag såg det i Shanghai, och tyckte mig märka tendenser till det i Tbilisi. Well, jag antar att man ser det i de flesta storstäder. De som inte förmår eller av andra skäl inte får ta del av nyfunna rikedomar, lämnas åt tiggeri och beroende. Man går förbi och ger lite växel till några. Ofrånkomligen drabbas man av dåligt samvete för att man inte ger till alla, om inte pengar så, vad fan, ett leende. Ibland institutionaliseras beroende på ett sätt som speglar samhällets tillkortakommande alltför väl: När jag gick på sightseeing i Tbilisi i söndags - trött, förkyld och allmänt sur - så kom en liten kille framspringande till mig, hängde sig i armen och upprepade "money, money, money". Det fanns inget desperat i det han gjorde, när jag lösgjort mig (ganska bryskt, I'm afraid) så sa han något jag inte förstod - något dåligt antagligen - och sprang fram till nästa. Det var hans uppgift och jobb att tigga på det sättet. Till viss del så har han rätt att förvänta sig något av mig, jag har haft fan så mycket bättre förutsättningar än honom i livet, men just i den situation fylldes jag bara av avsmak. Jag vill inte bo i sånt samhälle. Vare sig man vill det eller ej, om man inte är väldigt stark och säker i sin moralfilosofi, så påverkas man så snabbt av sin omgivning - de man inte känner struntar man i.
I Sukhumi är det inte så här, i alla fall inte än och i alla fall inte för mig. Även om jag tjänar på det själv, så gör jag något som i slutändan kommer hjälpa folk. Jag vet också att jag säkert tvingas omvärdera min naiva romantisering av ett fallen civilisation efterhand. Redan i författandet av den här sista paragrafen lyckades jag undertrycka impulsen att skriva "en ny början" som slutkläm. Men jag kan inte annat än att trivas med stället i sig - här finns en slags massiv, men samtidigt befriande stillhet som man inte ofta stöter på.
Kommentarer
Trackback