CG Bloggin'

Jag är tillbaka. Jag är 27 år, men känner mig - som min käre far alltid brukar säga - inte alls så gammal. Tack för alla gratulationer, även de som kom i förtid - yes, this is the day, not yesterday. Det är skönt att vara tillbaka från Beijing, this is why:

På väg till stationen i fredags tappade jag mitt pass. I rusningstid, med en trekvart innan tåget skulle avgå. Jag chillade, försökte gå tillbaka i samma spår, började tänka igenom vad som skulle krävas för att få ett nytt, och - se och förundras - precis innan paniken hann krypa fram så kom en dam gåendes med mitt pass i händerna. I am the luckiest guy in the world. Alora, tåg mot Beijing, fruktansvärt tråkigt.

Beijing, lördag morgon: fruktansvärt tråkigt. Visst hann man förundras över himmelska fridens torg, men dess storlek och historia gav mig kalla kårar. Feta Mao såg ner på oss från sin plats ovanför porten till den förbjudna staden...VI tog en taxi till det mycket trevligare och pittoreska området ovanför fs, där vårt hotell - en hutong; ett kringbyggt gårdshus i den krökta och rundade stil vi nordbor mest förknippar med kinesisk arkitektur  - var beläget. Vi fick ett instängt, obehagligt rum i källaren för 70 spänn, och gick upp för att istället njuta av en sällsynt blå och molnfri himmel på hotellets innegård. Sweet!  Gjorde planer för morgondagen till det som skulle bli resans höjdpunkt: den kinesiska muren. Efter otaliga förfrågningar om kostnaden för att ta sig den sammanlagt 5 timmar resan fram och tillbaks - 500-800 för heldagstaxi, ca 100 för lokal buss och privatchaufför - så skrev vi upp oss på en backpacker-trek för 120.

Söndag morgon, 7.00: Minibussen tar oss ut från stan, förbi cyklister på väg till jobbet och fula nybyggnadsområden, och snart skymtar vi bergen. Efter två timmar är vi bland dem, och det känns fantastiskt skönt och avkopplande. Vi blir avsläppta på en liten grusväg i en liten by där lokala bönder/"guider" följer efter oss i förhoppning om att få betalt senare. Var och en väljer ut en av oss som de sedan iglar sig fast vid under vandringen upp till muren. Man säger nej tack, skakar på huvudet, försöker springa ifrån, stannar till, inget verkar hjälpa. När jag väl blir av med min, efter några ganska grova svordomar på svenska, så är vi uppe vid muren. Jag, min resekamrat Amanda och vår nyfunna vän Craig springer den första biten för att bli av med resten av gänget, inklusive dess "guider". Men när vi väl saktat in och ingen annan är där - ord kan inte beskriva känslan...allvarligt talat. Utsikten är slående, vinden biter i, men solen värmer, och vi står på en mur som slingrar sig längs en bergskedja så långt vi kan se åt både väst och öst. Tystnaden är massiv. (För er med samma referensramar: Min barndoms sagan om ringen-läsningar slår mig med kraft - tänk på tornen och fyrbråkarna längs gränsen Rohan och Gondor!)  Vi går på muren under en tre timmars tid, äter medhavd lunch vid ett av tornen, småpratar med andra turister vi möter då och då, och kommer till sist fram till vår mötesplats med chauffören. Med tunga steg går vi av muren. Jag kommer antagligen aldrig gå på den igen, vilket inte är sorgligt i sig (den är trots allt ingen magisk lyckomur) men tanken på det ger lite perspektiv på vad livet och världen har att ge, och vad jag har att hinna med. Om inte kommunistliberalerna i Peking ställler helt till det och gör hela stället till en nöjespark, så kommer muren stå kvar långt efter det att jag har försvunnit. Sådana djupa tankar gör man sig på the Great Wall, tänk på det ;)

Vi åker tillbaka till Peking och slår oss ihop några andra resanden. Craig (I am sorry Craig, I will try to write more in English in the future, but for now, rest assure that I say only nice things about you. Good luck on your travels!) - en engelsman som sagt upp sitt jobb i datamjukvarubranschen, renoverat sitt hus för uthyrning och gett sig ut på en två år lång tur genom Asien, mellanöstern och östeuropa, berättar om sin dröm om att skaffa sig ett guest house/hotell någonstans i Indien kanske, och introducerar oss till Pete - en gammal sjöbuse som under åren jobbat som stålverksarbetare, översättare och dataexpert (på 60-talet). Andy sitter med på ett hörn - han är revisor från början, ganska ung och ganska mån om att få se så mycket som möjligt. Vi äter gott och billigt på ett muslimskt ställe, går tillbaka till deras hostel och dricker halvliters kinesisk öl för 3 kronor flaskan, och lyssnar på varandras historier. Förbaskat trevligt och inspirerande!

Måndag morgon, snart dags för hemfärd: vaknar sömndrucken, bakfull i ett alldeles för kvavt och innestängt källarrum (det var där vi bodde, som sagt). Maten från igår, well,  kinesisk mat i allmänheten, gör min mage väldigt orolig - tur för de andra hotellgästerna att jag använder utedasset. Vi käkar en kontinentalfrukost, och ger oss iväg mot dagens huvudevent. Förbjudna staden och dess palats är onekligen imponerande, så till den grad att ett foto knappast ger rättvisa åt verkligheten. Men som med så många andra imponerande och storslagna turistgrejor så har man snart stirrat sig mätt på alla byggnader. If you've seen one, you've seen 'em all, basically. På vägen ut får vi oss en subtil påminnelse om att det trots allt är en diktatur vi befinner oss i. Kinesisk militär, med och utan uniform, ställer upp sig, marscherar, formerar sig på led med tre meters mellanrum, och börjar raskt och effektivt fösa ut besökarna från det första torget. Uppenbarligen är något på gång. Flera stycken skyndar på oss med bestämda kinesiska direktiv och "leave please", jag försöker ta det så lugnt som jag inbillar mig min utlänningstatus tillåter, men det märks att deras tålamod inte ligger i paritet med vad man annars är van vid i demokratier. Jag möter blicken som en av utfösarna ger mig, en ung snubbe med alldeles för stor uniform, och blir lite skraj. Den är tom, främmande, totalt oförstående och ger uttryck för, föreställer jag mig, en mental hjärntvätt som lyfter the Peoples Liberation Army, Mao och det kommunistiska, totalitära styret till skyarna. Militären i Kina har vad jag förstår fortfarande en mycket stark ställning, det är bara att hoppas att den demokratiska utvecklingen tar än mer fart. När vi kommer ut, så passeras vi i hög fart av en svart Lincoln limousine med fyra åtföljande svarta Audi A8:or - alla med tonade rutor - som kör genom porten till förbjudna palatset. Den tyska flaggan vajar från limousinens front. Jag blir irriterad på bilarnas svarta färg - på distansen mellan mig och passagerarna som den signalerar - men blir strax på bättre humör då en eftersläntrande svart bil med brydd chaufför inte vet vart han ska köra. Han vänder om. Haha.

Tågresan hem blir mycket trevligare än ditvägens. Sätena känns lite mjukare, belysningen är mer dämpad. Sätter mig i den kitchiga, men gammaldags präglade restaurangvagnen med kök, personal och många bord, och äter lite. Tittar ut och försöker se något av landskapet, vilket är helt omöjligt. Det känns verkligen som jag är långt borta, i en helt annan roll och värld jag är van vid. Kanske är jag bara glad över att komma hem till en lägenhet och säng, eller kanske har jag blivit påverkad av den reseskildring jag läser, men jag får en konstig känsla av att vara precis där jag bör vara. Inte för att jag likt Pete vill resa hela mitt  liv, eller känner att jag måsta hitta mig själv, utan mest för att jag vill vara på väg mot något och nu lite smått börjar skönja målet.

Tisdag, idag: finns inget bättre än att sova fyra timmar, sätta på sig mp3-spelaren med Cole Porter-musik och ge sig ut i ett hysteriskt Shanghai. Andra människor skyndar, jag glider, lyckas till och med säga nej med ett leende åt den för dagen femtielfte "Hello-dvds-watch"-försäljaren. Jag kommer tillbaka till lägenheten och sätter mig ner för att skriva det här blogginlägget. JAg är 27 år, äldre, visare - do not think so - och saknar er alla hemmavid (inte för mycket, inte för lite, precis lagom). Nu ska jag fira min födelsdag med lite "all-you-can-eat-Sushi" i glada...bekantas lag.